Pluggar hårt på gymnasiet
Vi får alla frågan tusen gånger när vi är små, och till viss del även idag: ”Vad vill du bli när du blir stor?”
Jag har svarat veterinär en gång i tiden, precis som alla andra. Läkare, konditor, författare, konstnär och mamma. På högstadiet fick vi frågan som till en uppsats och jag funderade i flera dagar. Jag gick i Engelska skolan och folk hade väl lite förhoppningar om att man skulle bli något stort (då fanns inte engelska skloan runt varje hörn än). Jag försökte skriva om något yrke, men jag hade så svårt att se min framtid kretsa kring jobb. Tillslut fick min uppsats heta ”I’m a Future Desperate Housewife”. Haha, det märks vilket program som var da sh*t just då. Jag skrev om det stora fina huset jag skulle ha, ”the white picket fence”, mina barn och min man. Min lärare mötte det med ett leende och kommentaren att hon också gärna skulle ha det så. Det hela var ju mest en skrivuppgift för skriftens skull, så det fanns ingen anledning alls för henne att kritisera ämnet och hon var bara glad. Men alla bemötte inte mina framtidsplaner med leenden. Inga ondskefulla kommentarer, men besvikna miner och argument för andra framtidsval.
Jag pluggade hårt och när det var dags för gymnasium valde jag IB, International Baccalaureate, och fysik, kemi och fördjupad biologi för att grunda för mina utlandsstudier till kardiolog, hjärtkirurg (thoraxkirurg). Det var något jag ville, medicin fascinerar mig, hjärtforskning kan vi svenskar vara så stolta över och att få bli expert på sitt ämne så, inte bara allmänläkare, lockade. Fast egentligen så… flytta från familjen? Mina syskonbarn som var små och betydde så mycket för mig? Och jag som gärna själv skulle vilja ha barn, bli en ung mamma. Hur går det med så många års studier? Jag våndades men höll mig till mitt val och tänkte positivt.
Det var då migränen slog till. Redan i åttan hade jag börjat få rätt rejäla huvudvärksattacker och lite synstörningar, men nu var det något helt annat. Jag orkade inte stå, jag ramlade, tappade saker, såg stundvis knappt alls, sluddrade och hade extrem smärta. Det är en helt annan historia, men poängen är att detaljerad kirurgi inte längre var ett alternativ. Överhuvudtaget. Borta. Och nu då? Jag avslutade gymnasiet med nöd och näppe. Lärarna insisterade på att jag skulle gå om för att få upp mina betyg, men vad skulle jag ens med de till? Jag ville bara ta studenten med mina vänner, det var de som var viktiga, inte betygen. Jag ville bara avsluta kapitlet och få en chans att tänka om och börja om.
Av nån anledning så sökte jag in på en personalchefsutbildning. Jag sökte sent på kvällen den sista ansökningsdagen eftersom jag hade gått och väntat på att vilja plugga, och även om lusten kanske fanns där kom jag inte på vad jag ville göra. Programmet var till största delen hemskt och jag avslutade inte hela, men en del delkurser var jätteroliga, hela den här kontorsgrejen kanske inte var så fel… Jag började ”praktisera” hos min bror som projektassistent och hade jätteroligt, på sidan om tog jag en retorikkurs och älskade det. Jag startade eget företag och började sälja egendesignade klistermärken på nätet. Helt enkelt famlade mig fram för att hitta något som var roligt.
Sen kom verkligheten ikapp. Jag ville inte bo hemma och bli försörjd av mina föräldrar och jag vikarierade mer och mer i min gamla lågstadieskola för att faktiskt jobba och känna mig produktiv och ansvarsfull igen. Till slut fick jag sluta hos min bror där jag inte fick några pengar, och jobba heltid i skolan. Mitt företag bortprioriterades mer och mer och jag var alldeles för slut om kvällarna för att orka plugga parallellt. Sen bestod mitt liv av jobbet i skolan, enbart, i tre (TRE!) år. Tillfälliga anställningar, vikariat och helt utmattande uppgifter.
Jag träffade min blivande man och han hjälpte mig att skrapa ihop det som var kvar av mitt företag. Han såg väl att det var det jag hade i mitt liv som jag tyckte var roligt. Med hans underbara hjälp började klistermärkena säljas i flera butiker och företaget växte. Jag fick förfrågningar om specialbeställningar, jag förhandlade med sportlag och andra företag om samarbeten och började till och med rita loggor och glida in på profilering. Det var så roligt. Framför allt var det nog att jag kände att det jag gjorde uppskattades, det var inte känslan om att de var fast med mig, så som det var på jobbet. Och en till sak, som nog är ganska viktig; jag tyckte att det kändes extremt roligt och uppfyllande att folk uppskattade den visuella biten jag hade gjort… mina små konstverk. Företaget tog mer och mer plats, och jobbet i skolan blev samtidigt värre och värre. Men det var ju jobbet den ”stadiga” inkomsten kom ifrån. Jag fick lägga företaget åt sidan igen för det var antingen det eller att säga upp mig. Tillslut gick jag nästan in i väggen. Om jag inte faktiskt gjorde det. Jag slet som f*n för något jag egentligen inte vill göra, för dåligt bemötande, skitkontrakt på tre månader i taget och ingen semester eller stadig löneförhöjning. Jag blev sjuk och företaget dog. Ändå var jag kvar i skolan ett helt år till innan det skar sig så pass mellan mig och chefen att jag blev förflyttad till min nuvarande arbetsplats. Jag orkade inte med skiten längre, jag sa ifrån, jag visste mina rättigheter efter personalchefsutbildningen och jag stod inte ut med hur det hanterade mig, mina kollegor eller barnen för den sakens skull. Mina ord i min sista konversation med min närmsta chef löd ”tro inte att jag vill jobba kvar här så som ni behandlar mig, men jag tänker ta striden för sakens skull. Ni ska inte tro att ni kan göra som ni vill”. Jag väntar på datumet för då vi ska upp i rätten.
Motvilligt gick jag till min nya arbetsplats, med tanken att om jag hatar det så slutar jag. Efter över fyra år i något jag inte ville göra tänkte jag inte hamna där igen. Vad jag är glad att jag gick dit. Det här var något helt annat. Hela luften kändes annorlunda här. Underbara kollegor, lugnt tempo, resurser, material och snälla ord. Kärleken till barnen och pedagogiken hade fått mig att överleva på min gamla arbetsplats, och här får de sakerna blomstra. Allt det positiva får ta plats. Jag älskar det. Det känns hemma.
För det är nog så. All things aside. Jag vill vara en housewife (kanske inte så desperat bara). Jag vill ägna mina dagar åt bak, hushåll och, såklart, barn. Och tänk vad underbart att sätta sig och skriva och måla där emellan?
Jag vet inte var i allt det här drömmen om att göra barnböcker kom fram. Kanske var det i att designa klistermärkerna, kanske i att få umgås med barn varje dag. När jag tänker efter så är nog författare det första yrket som jag svarade på Den stora frågan med, ”Vad vill du bli när du blir stor?”. Det har legat där och lurat, men jag har inte vågat låta det ta plats. Förrän nu. Kanske.
Senaste kommentarer