Att föda i graviditetsvecka 25 var speciellt. Alla förlossningar är unika och det här är min enda erfarenhet, men jag kan ändå säga med självklarhet att det var speciellt. Vår förlossningsberättelse sträcker sig över fem psykiskt påfrestande dagar, och två månader senare sitter jag och skriver ner allt -fortfarande på sjukhuset.
Söndagen den 20/11 2016 kände jag mig lite småsjuk, om ens det. Jag funderade på om jag kanske höll på att bli förkyld, men termometern visade på ingen feber alls och jag tog det helt enkelt lite lugnt den dagen. Vi var dock på Bauhaus en snabbis och köpte hem målarfärg till sovrummet. I samma stund som Simon ställde ner färgburken på golvet i hallen hemma så kände jag hur det blev blött i trosorna. Jag avbröt Simon mitt i sin mening och sa något i stil med att ”nu har jag antingen kissat på mig eller så är något riktigt fel och jag blöder”. Jag gick in på toaletten och ropade lättad till Simon att det inte var något blod. Men. Det slutade inte rinna. Jag satt på toaletten länge och försökte avbryta flera gånger, men det fortsatte att komma i en stadig liten stråle. Jag tröttnade, satte på mig en binda och försökte knipa järnet för att få det att sluta. Jag gick in i sovrummet för att sätta på mig lite torra kläder, men där blev jag sittandes brevid byrån eftersom det började rinna ännu mer. Katten smög kring mig, nosade på mig, jamade och naffsade mig i armen. Ett jätteskumt beteende som gjorde att jag blev orolig, han tyckte att något inte stämde. Ändå fattade jag det tafatta beslutet att ta en dusch. Jag måste ju ha kissat ner mig. Det fanns inget annat altrernativ. Efter duschen fattade jag att det inte var helt OK det som hände och ringde till Lovisa. Lovisa och jag som är kända för att prata i timtal hade ett rekordkort samtal med utbytet: ”Jag läcker NÅGOT, är det OK?” och ”Nu lägger vi på och jag smsar dig nummret till förlossningen, så ringer du dit på en gång.” Sagt och gjort. Förlossningen frågade när det börjat, vad jag gjort, hur det såg ut, hur det luktade, hur mycket det var, om jag hade ont, osv. De bad mig att inte byta binda utan packa en väska och komma in, vi kunde bli kvar några dagar.
Vi satte oss i bilen. Simon hade kört fram den och lagt handdukar på sätet åt mig medan jag tafatt packade. Vi var övertygade om att det hela var löjligt, att jag kissade på mig och att vi skulle vara hemma ett par timmar senare med en rolig historia. Vi åkte till Huddinge sjukhus och promenerade avslappnat in på förlossningen. Där stpd de och väntade på mig och föste in mig i ett undersökningsrum på en gång. Va? Varför var alla så allvarliga? Jag fick ta av mig på underkroppen och det blev dygnsurt på britsen. och en stor pöl på golvet Sjuksköterskan luktade på min binda och konstaterade att det var fostervatten. De gjorde en gyn-undersökning för att bekräfta var vattnet kom ifrån och för att kika på min livmodertapp. Jag var inte öppen alls, men det var ingen tvekan om var vattnet om ifrån. De berättade att hon skulle kunna komma när som helst. Vi nickade bara. Vi blev lämnade ensamma i rummet nån minut medan alla sprang runt efter provrör och annat, och då bröt vi ihop. I två minuter fick världen kännas grym och allt hopplöst och hemskt, sen var det dags att bita ihop igen. Jag fick dropp som skulle stanna av potentiella värkar (jag hade inga alls) och sen väntade vi en halvtimme för att se om jag öppnade mig under den tiden. När livmodertappen förblev oförändrad blev det snabba ryck för att få iväg mig till Karolinska Solna, där de tar hand om de allra tidigaste prematura. Simon åkte motvilligt i förväg eftersom han ändå inte fick vara i ambulansen, och jag kom efter.
Här är allt rätt luddigt. Vi var i Solna runt 01.00 på måndagsmorgonen och blev informerade om vad som förmodligen skulle hända. De trodde att jag hade en infektion i livmodern och då var det inte en bra idé att stoppa en förlossning om den kom igång. Jag togs av droppet och fick det första kortisonsprutan som skulle få bebisens lungor att utvecklas snabbare. Delmål 1 var tydligt: 12 timmar så att kortisonet skulle ha hunnit ha någon inverkan. Vi fick träffa en neonatalog som berättade att kuvös osv stod redo precis bredvid och vi blev informerade om allt som kunde gå fel. Vi skulle bo på sjukhus i många, många, veckor. Bebisen skulle med största sannolikhet vara lungsjuk. Löpa stor risk för hjärnblödningar, CP-skador, allvarliga synfel, död tarm och mycket, mycket mer. Hon skulle inte bli någon idrottare, hon kanske inte skulle kunna gå i skolan med de andra födda samma år. Om hon ens överlevde. Vi var här i vecka 24 och hon hade ca. 75% chans att överleva. Lite större kanske eftersom hon var flicka och de klamrar sig fast vid livet lite bättre. Bebis fick nu heta Matilda. Vi behövde ett namn för att kunna fokusera på vad som var viktigt, hon behövde bli en person NU och inte någon eventuell bebis. Det var vår Matilda, och hon måste må bra.
Redan på måndagen fick jag kortisondos nummer två. Tätare än man ska få dem egentligen, men vi levde på lånad tid. Ingen sa till mig att jag kunde bli rosig av doserna, så jag trodde att jag var jättesjuk. Illröd om kinderna och helt matt, feberont i kroppen. Min sänka var i själva verket aldrig högre än 40, och redan efter en dag på antibiotika var den nere under 10. Vi bode vid det här laget på antenatalen. En plats med supergullig personal men med så skum stämning. Mamma-magar i olika storlekar och till och med några bebisar som grannar… Allt var så dystert och olyckligt. Det togs prover på mig om och om igen och de gjorde CTG på bebisen så gott de kunde. Det var svårt att få till det helt, livmodern var ju fortfarande så liten. Matilda verkade dock oberörd, tack och lov.
Tiden gick långsamt framåt. Vi fick träffa neo-personalen vid nästan varje skiftbyte så att vi skulle känna oss bekväma om förlossningen satte igång. Allt var så lugnt och jag mådde så bra att Simon och jag började resonera bort problemen. Varför skulle inte infektionen kunna försvinna, hinnorna läka igen, fostervattnet återbildas, och Matilda få stanna i magen i flera veckor till? Ingen annan tänkte som vi, det var inte så det fungerade. Vi gjorde ett tillväxtultraljud och M var normalstor och välmående, men det fanns knappt något fostervatten alls. Hon skulle ha det bättre utanför magen.
På onsdagskvällen bad jag om en pilatesboll att sitta på. Dumma foglossning och många timmar i sjukhussäng, jag började få kramp i ländryggen. Sjuksystern frågade om kramperna kändes som mensvärk, men nej, inte alls. Bara som kramp. Så känns inte min mensvärk. Mamma har sagt att när hon pratade med mig den kvällen visste hon att det var på gång.
På torsdag morgon var kramperna riktigt irriterande. Simon började smyg-time:a och konstaterade till min förvåning att mina konstiga ryggkramper var rätt regelbundna och täta. Lagom tills dess kom de in för att sätta CTG. Simon förklarade och de frågade igen om det kändes som mensvärk, men NEJ(!) så här känns det inte när jag har mens! När CTG:t hade suttit bara en liten stund kom de in och sa, ”jo, det verkar som att du har sammandragningar”. Allt synes inte på skärmen eftersom min livmoder var för liten för att mätaren skulle kunna sitta helt bra, men det var tydligt ändå. Och tätt. Tillbaka in i akutrummet på förlossningen, illa kvickt. Nu var förlossningen igång och Matilda skulle ut.
HÄR kan ni läsa andra delen av förlossningsberättelsen.
CTG på förlossningen
Och ännu ett av många CTGn
Inne på antenatalen, väntan, väntan och mer väntan.
Och en sista magbild. Med blöja och kortisonrosiga kinder inne på antenatalens toalett <3
Har en snart 21 årig kille som oxå föddes i v 25 och som jag är jätte stolt över. Bara några år yngre än er. Då för 21 år sedan va det 0%chans för honom att överleva och vara frisk. Men han fixade och idag lever han som vilken kille som helst men har en mamma som är stolt och vi har ett särskilt band mellan oss som nog kan vara unikt. Läser och söker fakta fortfarande om detta ämne och minns och glädjer mig att det är hela 75% chans för 25 veckors bebisar att överleva nu mera. Lycka till med er och er lilla dotter
Tack för att du delar med dig ❤❤❤