Neonatalvården och att vara för tidigt född innefattar mycket, fyndigt nog mest småsaker enligt min uppfattning. De små bebisarna är enormt känsliga för allt, och samtidigt kan man 99,9% av tiden bara gissa sig till vad som står fel till om något kärvar.
Om man tittar på Matildas värden så är det främst på hennes övervak man kikar. Det är en skärm som med hjälp av saturationsmätare runt hennes fot/ben eller arm och elektroder på hennes överkropp visar syremättnad, puls och andningsfrekvens. Vi vill ha en puls runt 160, det är Ms normala, men allt mellan 90-200 är godkänt för en så liten. Saturationen/syremättnaden vill vi för M ha mellan 90-95%, även om 100% är det optimala. Andningsfrekvensen ska ligga runt 50 andetag/minut -men man litar aldrig på det man ser på övervaket eftersom man med Ms lilla kropp inte kan sätta elektroderna tillräckligt precist. När hon var nyfödd var vi nöjda med att de satt någonstans på överkroppen och först nu börjar de hitta mer och mer till de platser de är tänkta för (bröst, bröst och under revben). När hon fluktuerar lite för mycket från de tänkta värdena går ett ”gult larm” som jag och Simon själva får tysta om vi känner att vi vet varför det blev så/ vet att det är på väg att bli bra, om hon sjunker lågt eller väldigt länge går ett ”rött larm” som bara personalen får tysta, och det är då det är tänkt att personal snabbt ska vara vid hennes sida och hjälpa henne.
Ju större barnet är, men främst beroende på hur väl man känner bebisen, desto lättare är det att avläsa när något är fel på bebisen själv. Matilda har varit väldigt… verbal… sen start och överraskat alla med hur mycket hon kan skrika. Det är enormt bra, för skriket kommer innan värdena blir dåliga, och då kan man ibland förhindra t.ex. en syredipp. Vi har bytt sjukhus (jag ska gå in på det mer framöver) och då gick mycket av den direkta avläsningen på Matilda förlorad. Det blev övervaket man tittade på och då skyllde man värdena på att flytten hade varit jobbig. Mer om det i ett annat långt och argt inlägg, men poängen nu är att om hon hade fortsatt ha personal som kände henne, eller personal som vågade lita på att vi kände henne, så hade hon med största sannolikhet mått bättre de senaste veckorna.
Prover tas också vid behov. Då är det med få undantag en blodgas in blandad, ett tunt, tunt, rör fyllt med blod som snabbt och enkelt analyseras på plats där bl.a. hur mycket syrgas hon fått när provet togs spelar in. Från blodgasen får man en massa värden, bl.a. hur mycket koldioxid hon har i blodet. Koldioxiden mäts också ofta (för Matilda flera gånger om dagen, flera timmar i taget) av en transcutanmätare (TC-mätare) som då sätts smärtfritt på huden. Via stick tas också rör för blodvärden, sänka osv. samt ibland blododlingar. Ett par gånger har de också tagit blodtryck med hjälp av övervaket, men eftersom blodtryck är en sen indikator för att något är fel så har det bara använts för att styrka etablerade teorier.
Så läser man av Matilda, men vad kan man göra för att få henne bekväm och frisk? De viktigaste och enklaste sakerna (tycker man ju) är låg ljudnivå och dämpat ljus. M är extremt ljudkänslig och får ofta bradykardier (pulsfall) om det uppstår något plötsligt ljud eller ett starkt sorl. Vi har kämpat något enormt för att få folk att förstå det, viska och lyfta -inte skjuta fram- möbler, samt inte smälla i dörrar eller ropa till varandra. Sedan är alla prematurer ljuskänsliga då deras ögonlock inte stänger ute lika mycket som de kommer göra om några veckor, så persienner hålls nerdragna soliga dagar och en filt eller sänghimmel hänger över kuvös eller säng.
Vi ser till att alltid veta vad hon kan behöva för omvårdnad, men det är en balansgång då prematura ska störas så lite som möjligt. En smutsig blöja är jobbig och bör bytas, det förstår alla, men vi försöker veta när det är dags för att smutsa ner blöjan och finnas där och hjälpa till och lugna redan innan. Dreggel som stelnar på hakan kan kännas obekvämt, men vi torkar bort slemmet redan i munnen så ofta vi kan. Sen ska man avlasta vid infarter som sitter, byta plats på avläsare och framför allt -hjälpa att avlasta vid CPAPen. Denna underbara och hemska uppfinning som ger trycksår, skavsår, uppsvullnad och ren och skär ilska hos alla barn. Vi tejpar, gör rent, lyfter, justerar, lägger kuddar och kompresser, varierar storlek och sort -minst varannan timme, dygnet runt. Sen ska hon såklart vändas i sängen också, var tredje timme som standard, men M säger till innan det gått två. Hon vänder sen nån vecka tillbaka själv på huvudet och då får man vara snabbt på plats då alla slangar och sladdar också måste med -annars trycker/drar det och åker snett så hon inte får andningshjälp osv. Sedan sväljer hon ibland luft och kan ha svårt att få upp/ut den själv (detta hände mest de första två veckorna) och då drar man luft ur sonden med hjälp av en spruta.
Det är det mest basala. Vi gör det mesta själva när vi är där, vilket vi är majoriteten av dygnet, och som sagt -allt är en gissning. Oavsett om det är ett litet gnäll från M eller en puls som går ner till 30 och en syremättnad på 12%, så gör man i stort sett samma saker. Felsöker längst en mental lista om hennes behov och preferenser. Hon flushas ibland och får då mycket mer syrgas under en kort stund, och vi måste putta på henne och kittla henne ibland för att påminna henne om att andas -och ibland måste hon lyftas upp och nästan ruskas om för att ”skärpa till sig”. Det är läskigt. Då försvinner den lilla energi man trodde man hade och tårarna bränner innanför ögonlocken. Även med alla manicker och mediciner i världen finns det så lite man kan göra för henne, annat än att hoppas.
Tack snälla för den informationen, knappast något man har en aning om om man själv inte har haft ett barn som ligger eller legat på neonatalen. Stor Styrkekram till er.
Carin -Tack! Det värmer att få höra att det uppskattas! <3 Kram