Den här dagen blev inte som jag hade tänkt mig.
Jag skulle bli lämnad på jobbet, vara i barngrupp 1,5 timme, ha planering och sen bli hämtad efter fyra timmars lättsamt jobb. När Simon kom för att hämta mig hade jag istället varit på ute och på utflykt i nästan tre timmar.Det brast för mig och tårarna började rinna redan innan jag satt i bilen. Vi åkte hem tysta nästan hela vägen. Jag vet redan vad Simon tycker, att det inte är värt det och att jag borde vara heltidssjukskriven. Jag kände mig så fruktansvärt löjlig. Löjlig som fick ont av en så liten ansträngning. Löjlig som grät. Löjlig som utsatt mig själv för det. Löjlig som tror att någon kommer tacka mig för att jag kämpar.
Jag känner mig lat som inte klarar mer än jag gör. Lat som bara jobbar fyra timmar, lat som går så långsamt på jobbet och lat som inte springer runt med barnen utan låter dem komma till mig. Det gör det inte lättare att jag däckar när jag kommit hem. Inte orkar städa, inte orkar bädda, inte orkar laga mat eller ta hand om disken. Bara ligger och uppenbarligen tycker synd om mig själv.
Imorgon är det bara ett kvällsmöte, ingen barngrupp. Jag kommer få skjuts åtminstone hem. Det klarar jag. Galant säkert. Så hur säker jag än känner mig idag på att jag inte kommer klara att vara i barngrupp på torsdag, så kommer jag säkert resonera bort det när morgondagen gått bra. Jag är fullt medveten om det, och fullt medveten om att det inte spelar någon roll, jag kommer ändå resonera så.
En dag i taget.
Med Isolde på bröstet, alldeles nygravid, innan vi ens fått det bekräftat, men mamma fick en bild och sa att jag såg lyckligare och sundare ut än på länge <3
Senaste kommentarer