Ordning: två små hemmabarn

Redan i vecka sju började mina ben att låsa sig. Då var vi i Grekland och jag skyllde det på min rygg och att jag spände mig på den hårda madrassen och i luftkonditioneringen. Sen kom vi hem, besvären fortsatte och ursäkterna avlöste varandra. Jag totalförnekade att det kunde vara foglossning så tidigt. I vecka 16 ungefär googlade jag symptomen efter att jag hade behövt börja gå med dubbelt så stor marginal till bussen på morgonen. Vårdguidens beskrivning av foglossning stämde in perfekt på mina besvär. Jag gick förbi Lovisa på väg hem från jobbet redan samma dag och provade hennes foglossningsbälte -vilken lättnad på en gång! Glädjen varade i nån vecka innan det började bli rejält tufft på jobbet. Jag flämtade till ibland när det högg till, bad barnen om hjälp att plocka upp saker från golvet, och fick till och med frågan av ett barn ”Sofi, varför går du som en gammal gubbe?” haha. Tisdagen vecka 18 (17+2, eller 16+5 korrigerat) stod jag med tårar i ögonen ute på vår gård och fick smärtsamma sammandragningar, Två dagar i rad gick jag hem och bara grät. Jag kunde inte ta vägen nån stans, inte ens lägga mig ner, för att bli av med smärtan i bäckenet. Mina ben var låsta från svanskotan och mina höfter värkte och ilade.  På onsdagen stannade jag motvilligt hemma.

Min arbetsgivare har fattat beslutet att jag måste ha läkarintyg från företagsvården från första sjukdagen, så den morgonen satt jag och ringde och blev uppringd av dem, sjukgymnast, MVC och chefer. Läs mitt inlägg om att orka vara sjuk (länk) så förstår ni kanske hur det kändes.

Företagsläkaren tog mig, smärtan och sammandragningarna på största allvar. Jag ville vara hemma en, kanske två dagar, för att återhämta mig, men hon sa åt mig att jag skulle vara hemma och ta det rejält lugnt och att jag inte alls ska jobba. Hon sjukskrev mig på heltid t.o.m. onsdagen veckan därpå och sen halvtid en vecka fram tills att jag skulle träffa läkaren på MVC. Hon tyckte att graviditets-relaterade besvär hanterades bäst av de som var experter på det och lämnade över mitt ärende till dem, jag borde inte behöva komma tillbaka till företagshälsovården.

Nu är jag fortsatt sjukskriven på 50% och jag tycker att det fungerar. Problemet är bara att med fyra timmar på jobbet varje dag får jag ändå så pass ont att jag bara lägger mig ner när jag kommit hem. Jag orkar inte laga mat, träna, gå till sjukgymnast eller på vattengympa. Inget av det som skulle kunna göra att jag mår bättre och att inte foglossningen blir värre. Det är ändå fyra-fem månader graviditet kvar, och jag vill verkligen inte hamna på kryckor. Jag vill vara stark när det är dags för förlossning, och jag vill inte ha kvarvarande men när bäbis är här. Vi får se hur lång tid det här är hållbart, men jag känner mig realistisk och ur förnekelsen. Jag tror inte att jag kommer jobba alls när december kommer, och jag tar halvtidssjukskrivningen med ”två veckor till”-inställningen.

Om jag skulle få sammandragningar igen skulle jag sluta jobba direkt. Foglossningen påverkar dock inte barnet eller graviditeten i sig, så jag håller ut.

Det lustiga (läs: hemska) i det hela är att det är så många kvinnor som ignorerar sina kroppar och bagatelliserar sina graviditetsbesvär. Alla vill vara superkvinnor, och alla känner att de skulle vara mindre bra om de tog det lugnare. Det är så mycket som händer i kroppen när man är gravid, inget av vilket vi kan rå för. Varför råder det något tabu, ett stigma kring arbetande kvinnor och det som inte borde kallas besvär utan helt enkelt graviditets-effekter?

Här är historien till och mina tankar kring sjukskrivningen helt enkelt. Jag har accepterat det, fast jag är fruktansvärt ledsen över att jag varit sjukskriven så mycket det senaste året. Jag rår inte för det, det är vad det är. Huvudsaken är iallafall att bäbis och jag mår bra, inte minst psykiskt. Här ska vara en glad, hoppfull och stark graviditet!

Tack för att du läste <3