Ordning: två små hemmabarn

Från och med idag är jag hemma. HEMMA. På riktigt. Heltidssjukskriven fram till förlossning, sen föräldraledig så länge som bara möjligt.

Jag tvekade kring hur jag skulle göra, men det var nog egentligen ganska givet. Jag har sådan tur som har världens bästa chef. Igår efter kvällsmötet ville hon prata med mig, och hon gjorde det så bra. Hon la försiktigt men menande fram frågan ”hur är det, egentligen?” och jag kände tårarna bränna under ögonlocken på en gång. Där stod vi och jag försööökte att erkänna att det nog var ganska illa, men jag vågade inte riktigt säga det rakt ut. ”Sådär”, ”ganska tufft”, ”lite kämpigt”… Men hon förstod mig precis. Vi båda stod med blanka ögon och hon sa att hon förstod mig, och hon sa att jag förtjänar att må bra, att få njuta av graviditeten. Jag berättade för henne om SMSet jag fått av Lovisa kvällen innan som verkligen hade tagit. ”Det är din första graviditet. Du kommer aldrig vara gravid för första gången igen och du kommer aldrig få möjlighet att njuta av den på samma sätt.” Fina Lovisa. Chefen höll med och underströk med att hon själv hade behövt vara sjukskriven när hon var gravid, men hade kämpat emot -att hon förstod varför jag gjorde så, men att det var onödigt. Hon skrattade och sa att hon inte är van vid att säga till folk att de borde vara sjukskrivna, men nu tyckte hon faktiskt det. Det var helt upp till mig,det var klart att jag fick jobba om jag ville det. Men jag bestämde mig för att det var bäst att rycka plåstret. Högsta chefen var utanför och med en liten push från närmsta chefen berättade jag för henne hur det skulle bli,och jag fick positiva kommentarer och en klapp på axeln. De andra som sitter i IT-rådet var lägligt nog också kvar och jag fick en massa beröm, positivt och kramar från dem också. Bästa möjliga avslut som det hade kunnat bli.Det här känns inte som att jag blivit besegrad, så som det kändes i förregår,det känns som att jag vunnit. Som att jag nådde målsnöret. Alla förstår mig, ingen tycker att jag gör fel, JAG ÄR NÖJD. Underbart. Jag kommer att kunna se tillbaka på min arbetsplats med bara en massa varma minnen.

Så nu då?

Helt galet. Hemmafru? Jag är ju faktiskt heltidsanställd, fastanställd och har bara olika typer av ledighet från det. Men ändå. Att vara hemma ”så här” (kanske utan att ha ont?) har varit min dröm hela mitt liv. Nu är den här. Vad gör jag nu?? Jag ska gå in närmare en annan gång på hur vi har tänkt lägga upp vår föräldraledighet, men som Simon sa igår när vi kom upp till lägenheten:

”Välkommen till din tioåriga semester.”

<3