”Upp och ner, ner och upp…”, Astrid Lindgren-sången ringer i mitt huvud ikväll och den glada melodin känns så motsatt mot mina känslor så det ändå gör att jag ler. Fina, knasiga Matilda som spelar den från sin bok på dagarna så den sätter sig på hjärnan.
Jag är så lycklig nu när lillasyster har nått till v35 (vi är nu ”i v36”), och på det så är ju lägenheten såld och renoveringsplanerna blir mer och mer definitiva. Faktiska prislappar, materialprover och inköp. Halva dagen höll jag igång (från sängläge) och planerade klart köket, bollade VVS-offerter och ringde om hemförsäkringen. Men sen rasade liksom allt ett par minuter.
Matilda har haft världens otursdag. Det började tillochmed igår då hon ramlade så illa på pannan att hon tuppade av i gråten och vi ringde 112. Det var ingen fara med henne, men idag har det hemska fortsatt och hon har halkat på böcker, krockat med dörrkarmar, blivit rädd för plötsliga ljud och jag vet inte vad mer. Riktig jävla otur har hon haft. Och jag har haft jättemycket sammandragningar och legat i sängen helt värdelös.
Fina ungen kommer med saker åt mig där jag ligger. Kommer och klappar på mig och dansar lite för mig. Vid ett tillfälle smög hon fram till dörren till sovrummet och stack in huvudet samtidigt som hon gjorde ett ”tittut-ljud” och sin allra roligaste min (fram med undertänderna och skrynkla ihop näsa och ögon) innan hon försvann igen. Hon gick och hämtade en noga utvald leksak (hon och Simon hade precis haft jättekul med den) och kom in igen för att låta mig leka. Och där brevid sängen låg iPaden (som hon själv lagt på golvet). Pang. Rakt på bakhuvudet med leksaken hårt kramad i famnen. Hon som var så glad och ville så väl. Och jag kunde inte ens lyfta upp henne, inte ens nå henne från vår dumma höga kontinentalsäng.
Simon var där på en sekund och plockade upp henne. De gick ett varv i lägenheten för att trösta och distrahera, och mina tårar började rulla. Stackars unge och dumma mamma. Tanken slog mig för första gången, ”vad fan har vi gjort när vi skaffat fler barn?” Jag vill ju vara där för Matilda till 200% hela tiden. Jag vill ju vara med Matilda mer än vad dygnet räcker till.
Men nej. Lillasyster var väl begrundad och främst faktiskt för Matildas skull. När hon busade vid matbordet tidigare på dagen tänkte jag den tanken med, ”hon förtjänar ett till barn vid bordet som skrattar åt hennes grimaser och tycker hon är häftigast i världen”. Men jag kan inte neka att känslan börjar infinna sig att det kanske är dags att ha lillasyster på utsidan istället. Jag är inte färdig med att vara gravid, älskar det och kommer sakna det enormt mycket. Men jag orkar inte känna mig så här värdelös länge till, jag kommer bli knäpp.
Allt logiskt säger hur bra det vore om hon kom nu. Efter ett steg tillbaka säger praktiken att logiken är oväsentlig och att hon förtjänar att få tjocka på sig mer först. Känslorna för lillasyster gör att jag vill ha henne kvar i magen för alltid. Känslorna för allt annat säger att hon behöver komma ut.
Jag är så kluven. Tacksamt då är att det i slutändan verkligen inte är jag som bestämmer när hon kommer. Men bara om jag håller mig still och inte påfrestar tappen med en massa sammandragningar.
Känslorna går upp och ner, ner och upp.
? Tur budskapet gick fram trots stavfelen…
Svårt det där med ansvar-skuld-känslor. Även om du stiger ur sängen nu, börjar bära Matilda eller lyfta en kartong eller två så ör det ju ÄNDÅ inte ditt fel om förlossningen drar igång.. det är möjligen tappens fel – och fen är ju nåt så sjukt icke viljestyrd så det liknar inget annat. Snart är du i vilket fall på benen igen, Du är bästa mamman till Matilda – det hänger inte på om du står, sitter eller ligger.
Men fina du. Fick tårar i ögonen. Det där behövde jag höra, tack ❤️