Världsprematurdagen, en dag jag för första gången la märke till 2016. Så där av en slump. Och sen nio dagar senare föddes Matilda i graviditetsvecka 25. Så här två år senare sitter jag här med två fina prematurdöttrar, då Emeli inte heller fick stanna fulltid i magen utan kom iallafall fyra veckor tidigt.
Simon sa något förut. Han är tacksam. Att få ha prematurbarn, främst att få ha Matilda på utsidan 15 veckor tidigare än tänkt, gav dem något speciellt. Att sitta med den lilla, fortfarande i någon typ av fosterstadie, på bröstet, hud mot hud, timme efter timme… det är det närmsta att vara gravid en pappa kan komma. Han fick vara med och bära henne, nära henne, och få henne självständig. Det är något fantastiskt med prematurfödda, lite magiskt och mycket speciellt.
Idag firar vi hur bra det gått. Våra fina, friska och starka tjejer. Vi tackar alla guldsjälar till neonatalpersonal som det aldrig hade gått utan. Vi tänker på de kontakter vi fått med andra prematurbarn och dess föräldrar, och vi skickar en massa styrka till dem som fortfarande är där -mitt o den bästa och den värsta tiden som finns.
Senaste kommentarer