Tillbaka till neonatalen 3

Att få upp henne på bröstet för första gången

Vi backar bandet rejält, ända till den 25e november 2016 och Matilda en dag gammal.

Det var en sån där målbild. En så viktig sak att få göra. Jag hade sett framför mig att jag skulle få hålla henne kladdig och dan, alldeles alldeles nyfödd med navelsträngen kvar. Det där magiska ögonblicket när allt kämpande och all smärta blir värt det. När hon läggs upp på mitt bröst och skriker och jag får se henne och känna henne utanför kroppen för första gången.

Det blev inte riktigt så. När Matilda kom ut skyndade sig sjukhuspersonalen att ta hand om henne. Ett helt team stod redo för henne, för att ta henne till ett annat rum och hjälpa henne överleva. Jag blev kvar utan bebis. Det dröjde till nästa dag innan jag äntligen fick hålla henne, otroligt nog.

Vi var beredda på att det skulle ta åtminstone en vecka innan vi fick hålla henne. Neonatalläkarna hade förberett oss på att Matildas hud skulle vara omogen och känslig och att hon skulle få ont om vi tog för mycket på henne. Redan samma dag som hon föddes kunde de glädja oss med att jag kanske, kanske skulle få hålla henne dagen där på -hennes hud var jättefin!

Simon var lite ledsen över att han inte skulle få hålla. Det var inte ens nån som frågade, de antog att det skulle vara jag, och oss båda skulle bli för mycket för M. Jag behövde det, det visste Simon och missunnade mig det inte alls. Sen gjorde vi självklart allt i vår makt för att hjälpa Matilda och mina hjärtslag skulle hon känna igen, det kunde vara positivt.

Det blev högtidligt. Vi förberedde oss hela dagen. Ett specifikt klockslag skulle hon upp, med nymedicinerad, törstsläckt och kissad mamma och med ihoptänkt timeing kring Matildas mediciner, blöjbyte och vändning. Det var definitivt inte bara att plocka upp. Jag fick sätta mig ordentligt till rätta i en bakåtlutad fåtölj och personalen hjälpte mig att bulla upp med kuddar under armarna. De planerade högt för hur de skulle flytta ut henne ur kuvösen. Sladdar måste aktas, maskiner vridas, saker flyttas, människor ducka, mediciner pausas…

Rätt som det var låg hon där hos mig. På mitt bara bröst och det kändes så rätt. Min fina lilla flicka. Jag kupade ena handen om hennes hopkurade fötter och ben så att hon satt i min hand, och den andra handen höll hennes huvud stadigt och tryggt mot mig. Hela hon var gömd bakom mina två händer. Det var tusen slangar som gick från henne till olika apparater. De tejpades fast i mig och på stolen så att de inte skulle dra i henne. Extra försiktig skulle jag vara med hennes navelkateter, den satt med bara en tunn tråd och kunde lätt ryckas ur, och dessutom hade kopplingen till den en mätare som var känslig och behövde ligga rakt. Det var också ett sånt tryck i CPAPen att Ms munn öppnades och då syresatte hon sig inte tillräckligt bra, så nappen skulle vara i eller så fick jag ha ett finger på hennes haka.

Det var mycket att hålla reda på, men så väldigt okomplicerat. Jag var inte alls rädd att hålla henne, det kändes så naturligt. Det bara föll sig. Där hon låg på mitt bröst, doftade underbart och sparkade så smått. Jag kände igen sparkarna väl, det var precis så de hade känts i magen, det var min bäbis. Jag ville skratta och gråta på samma gång, och jag blev trött, riktigt trött. Det var så tryggt och härligt, äntligen kunde jag slappna av.

En gång i halvtimmen lyfte vi på den tunga filten vi hade över oss och tog tempen i armhålan på M. Alldeles för snart märkte vi att hon började bli kall. Efter en och en halv timme var vi tvungna att lägga tillbaka henne i kuvösen för att få upp värmen, förmodligen var det jag med min blodbrist som själv var för kall.

Underbara unge. Det här kommer alltid att vara ett av mina allra bästa minnen. Jag kände mig så lyckligt lottad. Känner mig så lyckligt lottad.