Saknar att vara gravid

Härligt, härligt, men farligt, farligt.

Jag har tänkt så mycket på att bli gravid igen. Jag längtar något ofantligt efter den där lilla magen, rörelserna och känslan. Sen funderar jag över om det faktiskt kan bli så bra.

Min första graviditet njöt jag, sen förlorade vi barnet tidigt. När jag var gravid med Matilda var mitt enda fokus på att ta mig förbi de där första veckorna, men med blödningar ännu längre än så tog det ett tag innan vi kunde börja slappna av och njuta. Nu kommer vi ju vara rädda att föda för tidigt också. Inte bara i vecka 25, men även ännu tidigare -för det är ofta trenden. Med första barnet fött i vecka 25 har man inte så stor marginal, kommer nästa barn tidigare överlever det säkert inte, eller får en massa följdproblem.

Så när skulle vi njuta? Jag vet verkligen inte hur jag kommer reagera, men jag hoppas att jag kommer kunna glädjas ändå. Jag kommer ju ångra om jag inte gör det! Om allt går bra vill jag kunna se tillbaka på graviditeten med glädje, och vet ni? Det vill jag ju självklart även om det går dåligt. Det är ändå ett litet barn vi pratar om, och hen förtjänar att förknippas med glädje!

Ett av skälen till varför det gått så bra för oss, säkert även för Matilda, är för att vi hade ett så starkt band. Redan i magen. Vi knöt an som tusan, och det behövs verkligen om man ska hamna på neo. Så måste förutsättningarna vara även för nästa barn. Jag hoppas vi klarar det.