Idag passerade vi det.
Nu är lillasyster lika gammal som Matilda var när hon föddes. Vad som än händer så har lillasyster bättre förutsättningar än Matilda hade, och för Matilda gick det ju bra.
Så var är lättnaden?
Jag känner mig så otacksam. De senaste dagarna har varit de oroligaste under hela graviditeten, med kulmen igårkväll och idag, hoppas jag. Inte känns det lugnare än.
Matilda hade sån tur. Hon opererades, men bara för en pyspunka på tarmarna, när det oftast hinner bli tarmdöd. Vi råkade vara där när hon fick sina värsta bradykardier och kunde hjälpa henne när personalen inte var tillgänglig. Vi såg när personal glömde sprita händerna eller spola hennes infarter. Vi sa till, vi såg till att det gick bra. Men vi kan ingenting om neonatalvård och prematurproblematik, vi hade tur. Vi kan lika väl missa om något livshotande skulle hända lillasyster.
Jag kan inte andas ut. Just nu känns det som att jag inte kommer kunna slappna av fören hon är här hemma, fullgången och frisk. Men att gå med den här rädslan i 15 veckor till kommer förstöra mig, den måste försvinna.
Jag har känt mig så ensam. Simon stöttar till tusen, mitt i oron som också är hans. Mina föräldrar har kollat läget och är på standby om jag behöver stöd. Flera från min föräldragrupp har uppmärksammat och peppat. Fina Angelica har gett många tryggande ord. Ush, och ändå känner jag mig övergiven. Och otacksam pga det. Jag önskar att jag hade en närmare relation med fler av mina vänner, att det kom naturligt för dem att komma ihåg den här dagen och höra av sig… stötta. Och familj också. Men jag vet inte vad som kunde sett annorlunda ut.
Förstår om det känns tungt dessa ödesmättade dagar. Det måste vara omöjligt att inte bli extra orolig, vemodig kanske, när ni förs tillbaka till tiden för förra förlossningen. Det är ju heller inte så länge sedan – kroppen och själen minns ju väl… Vi är många härute som hejar på er alla fyra, hoppas det ger viss tröst. Sen är det väl inte så enkelt, det där med oro – att den bara försvinner. Som du säger – Matilda hade fantastisk tur, ni med. Den turen kan man inte räkna med alltid, den är väl mer av en nåd när den visar sig. Samtidigt tänker jag att vi har alla haft en väldig massa tur, på många olika sätt, och vi tar det ofta för givet. Önskar er allt det bästa framöver. Ser fram emot att få ”träffa” lilla pyret när det är dags.
Charlie M: Tack fina du för din kommentar! Det känns som ett enormt stöd att läsa. Jag hoppas turen är med oss den här gången också, så pass att hon stannar kvar i magen en massa veckor till. Om allt går som det ska är det ju faktiskt ”bara” 15 veckor kvar tills vi vår träffa pyret ☺️❤️ Kram!
Håller alla tummar och tår för att ni får era 15 veckor ”på insidan”! Minns själv känslan av att jag förväntades ”hålla koll” och ”känna av” att allt var bra i magen – och HUR ska en kunna göra det ens vid sin fjärde graviditet, än mindre vid första?!
Nej precis, det är helt knäppt ? jag förstår väl kommentaren från sjukvården då de egentligen inte kan göra så mycket heller, men USH vilken press man får på sig!
Så jobbigt att gå med en sådan oro!
Jag förstår att du är orolig efter vad ni varit med om men du skall se att det kommer att gå bra ❤ Har följt din historia och det låter som att förutsättningarna är goda för att ni skall få en frisk och fullgången bebis ?
Josefin: Tack för din fina kommentar! Det värmer verkligen. All oro borde ju vara obefogad även om det som du säger är lätt att se vad den kommer från… Kramar! ❤️