Jag vet inte riktigt vad jag ska döpa det här inlägget till. Jag vet inte riktigt vad det ska handla om… Känner mig ganska känslofull just nu, av ingen direkt anledning alls. Imorgon kommer två systerdöttrar hit och tanken på dem tillsammans med att det är ett nytt år får mig att känna av hur snabbt tiden går. Jag minns det som igår när jag fick hålla mitt första syskonbarn för första gången. Jag var tretton år och känslorna var helt överväldigande. Enda sen dess har jag längtat något extremt efter egna barn, men har hela tiden väntat på att tiden, mannen, livssituationen ska vara rätt. Nu får vi helt enkelt se när det blir av.
Vi satt och pratade om året som ska komma, jag och maken, och kom fram till att vi inte har några milstolpar i vårt förhållande som vi vill förverkliga i år, han och jag. Vi är så nöjda som det är. Kanske renovera badrummet lite. Måla om lite. Förhoppningsvis det där projektet vi pratade med banken om, men det känns lite för långsökt för att kunna bli sant. Nån weekendtrip eller två.
Det fattas mig att ha ett konkret, stort, mål.
Om tre dagar börjar jag en kort kvällskurs i marknadsföring i sociala medier. Det är väl lite självförverkligan. Jag hoppas på att komma igång med skrivandet igen. Att inspirationen och motivationen ska infinna sig för att skriva en kapitelbok. Gärna den jag redan har börjat på 30 gånger om. Teckna klart min stora bilderbok. Våga skicka in manus igen. Komma på något helt nytt. Jag är glad att jag har bloggen, jag är glad att maken köpte kursen åt mig. Motivation! Pepp pepp pepp.
Underbaraste, det var en evighet sen.
Senaste kommentarer