Att vara sjukskriven är många gånger ett heltidsjobb. Man mår inte som man ska, och inget fungerar som det ska. Jobbkontakt, försäkringskassan, intyg, jakt på läkarvård, läkarbesök och mediciner. Har tanken slagit er också? Att ni mår så dåligt att det kanske är lättare att gå till jobbet?
Jag tror att alla har tyckt att det varit frustrerande att när man är tokförkyld behöva sätta klockan och ringa jobbet på morgonen. Eller jobbet, chefen, sjukvårdstjänsten och någon som kan ta ens tid, fill in for you… Frustrerande, men görbart. Eller? Inte alltid. Tänk om man vaknar utan att kunna se var det står i telefonboken? Tänk om man har svårt att säga vad man heter när man ringer. Eller om man bara tappar telefonen för att man inte har någon känsel i fingrarna? Så kan det vara för mig, och det är inte kul. Känns ganska förnedrande faktiskt att behöva prata med en kollega när man är i det skicket. Då tänker jag på de som mår sämre än jag. Tänk om man faktiskt inte kan ta sig till telefonen? Det är klart man måste underrätta arbetsplatsen om att man inte kommer dyka upp, men jag tycker att det är så enormt viktigt att man inte ställer en massa onödiga krav på den som faktiskt är för dålig för att kunna jobba.
Som försäkringskassan. Efter att arbetsgivaren har anmält att man är sjukskriven skickar försäkringskassan hem ett brev om att ”nu kan du ansöka om sjukpenning”, sen ska man gå in på deras hemsida och fylla i frågor om vad man är för sjuk, hur ens arbetsdag ser ut och varför man inte kan utföra det arbetet. Egentligen förståeligt att de ifrågasätter lite innan de ger än pengar, och till viss del även kollar om de kan hjälpa en på något sätt. Igen, då tänker jag på de som mår sämre än jag. Jag kan inte sitta och skriva på datorn när jag mår dåligt. Ljuset från skärmen fungerar inte när jag är ljuskänslig, jag ser ingenting, och även om jag gjorde det så är det fläckar som döljer texten som i sig skakar och hoppar runt. Problemet börjar oftast i och för sig med att det är smärtsamt och otäckt att sitta upp. Men OK, en bättre dag kanske jag klarar de sakerna, men glöm att jag har tillräcklig fokus för att kunna förstå frågorna och kunna formulera ett svar. Jag kan bara inte koncentrera mig. Herre gud, ni skulle sett när jag skulle köpa ett busskort i det skicket, vilken enorm soppa det blev av ett sånt beslut -vilket av alla busskortssorter var bäst att köpa? Vad var ens min kortkod? Är kortet instoppat ordentligt i maskinen, jag vet inte om jag tryckte hårt nog… osv. Motivera varför någon ska ge dig pengar i det skicket.
Sen är det problemet att det aldrig är så smidigt som det ser ut att vara i teorin. Förra året ansåg min arbetsgivare att det inte var deras roll att sjukanmäla mig. Så jag fick aldrig det där brevet från försäkringskassan (FK). I år ringde jag till FK och frågade från vilken dag jag behövde ha läkarintyg, så att jag inte skulle göra fel… och de verkar ha gjort fel. Nu är det ett trassel om att jag har olovlig frånvaro och, igen, kan jag inte ansöka om sjukpenning. Förra gången var jag sjuk i augusti/september och fick pengarna i…april(?). Jag undrar hur det kommer se ut i år. Allt hade varit smidigare om jag ansökt om sjukpenning på en gång och upptäckt felet, på en gång, men då var jag för dålig. Om jag måste vänta ut min migrän på cirkus två månader innan jag kan ansöka, hur fungerar det då för de som är sjukare under längre tid? Och hur fungerar det för de som inte har en man och besparingar att falla tillbaka på när lönen inte kommer?
Men fokus ska väl ligga på att bli frisk, inte pengarna. Ska man bli frisk är läkare bra att ha och ska man ha en läkare, är det bra att vara frisk. Jag ringde 5-10 samtal om dagen för att försöka få en tid hos läkare. Min neurolog hade tid i februari, när jag ringde i november. Vårdcentralen ville inte ta sig an mig eftersom jag redan hade en specialist. Så mycket fram och tillbaka. Jag kunde ju inte gå till en mer tillgänglig specialist heller, för då måste jag först träffa en annan läkare som remiserar mig dit. Så det var bara att sätta klockan för att få plats i telefonköerna och ringa, ringa, ringa. Tjata, tjata, tjata. Hur orkar man ens det när man är sjuk? Det jobbigaste i det hela var inte ens att behöva ringa runt, utan att hela tiden upprepa vad man är för dålig, hur man mår dåligt. Att man mår så dåligt att de måste hjälpa en. Mantra allt det negativa om och om igen. När allt man vill göra är att fokusera på det positiva. ”Idag kunde jag ta en kort promenad”, ”jag åt en ordentlig lunch”, jag sov natten igenom”, är inte sellpoints för att någon ska förbarma sig över en och ge bort en värdefull läkartid. För mig gick det bra iallafall, läs om mitt UNDERBART lyckade läkarbesök, HÄR. Mina nya mediciner ska jag visa er i nästa vecka.
Missuppfatta mig inte nu, jag fiskar inte efter sympatier med det här inlägget. Jag tycker inte synd om mig själv och det bör inte någon annan göra heller. Var kritisk till din vardag och undra om det är rimmiga krav som ställs. Du kanske klarar dem, men tänk på de andra som måste klara av samma sak och mer där till, under sämre förutsättningar. De har tillräckligt att kriga för, kanske kan vi säga ifrån för de som inte orkar själva? Tanken om att må så dåligt så att det kanske är lättare att gå till jobbet, ska inte få finnas.
Senaste kommentarer