Hon är stor nu. Ibland är det verkligen inte jag som bestämmer längre.
Igår gällde att så länge jag var uppe och gick var hon nöjd, helst utan foglossningsbältet då såklart. Jag ska inte klaga, jag tror jag har en snäll bäbis, men igår låg hon så långt ner att jag inte visste vad jag skulle göra. Hon måste nästan ha kurat ihop sig på tvären i bäckenet, för hennes sparkar var inte nådiga. Yogan blev mest balans och lite streching, för allt kändes så konstigt och obekvämt. Framåt kvällen kände jag mig som en svullen kossa. Låg jag ner sparkade hon neråt och det gick som vågor i mig och middagen ville komma upp. Satt jag sparkade hon på tarmarna, tog jag upp benen sparkade hon mot dem, stod jag på alla fyra blev hon galen och tok-sprattlade. Jag försökte rulla lite på pilatesbollen och rucka på henne med lite yogaövningar, men jag hade ätit för mycket för att klara av det. Och jag hade inte ätit mycket, bara mer än vad som bekvämt fick plats när det var som det var. Tillslut gick jag stelbent och tultande omkring och väntade på att få gå och lägga mig.
Det här är bara vecka 24, jag undrar hur det kommer att bli?
Senaste kommentarer