Bebisgos

Igår var jag hos MVC (och jag höll på att skriva FÖR SISTA GÅNGEN, whats up med det?!). Tjejerna fick vaccin på morgonen så mamma och pappa ställde upp och var barnvakt så de slapp följa med. Tyvärr tog jag fel på tiden, vi fick stressa och Simon missade besöket eftersom han var tvungen att parkera bilen. Men men. Allt gick bra ändå! Vi kollade min och bebis hälsa, pratade preventivmedel, återbesök, cellprovtagning, influencavaccin, bokade en ny tid till 20/12, men önskade ändå varandra god jul och lycka till i tron om att vi inte kommer hinna ses mer innan lillasyster är här.

Mina järnvärden, blodsockret och blodtrycket är fortfarande perfekt inom ramarna. Livmodern växer precis på sin kurva. Bebis hjärtljud lät jättefina. Och HON ÄR FIXERAD! Med huvudet nedåt! ? Om ni följer mig på Instagram såg ni kanske det redan igår. Men jag är så lättat och såååå taggad på nästa skede -Förlossning!

Självklart vill vi att hon stannar kvar längre.

• 6 dagar till Lucia
• 10 dagar tills Emeli föddes
• 11 dagar tills hon inte räknas som prematurfödd
• 17 dagar till julafton
• 25 dagar till 2020

Tror ni vi klarar oss förbi alla de datumen?

Magen är lägre nu, men hon lyckas fortfarande kila fast fötterna under revbenen på mig. Samandragningarna är lindriga och 7-20st om dagen i snitt. Livmodern lätteetad och lite öm. Jag har vid tre olika tillfällen (tre olika dagar) haft ca två timmar i streck av kraftiga sammandragningar som känts i ryggen och varit obehagliga. Mer än så har vi inte att gå på… Min tapp var 25mm och funnelingen ca 2mm vid tappmätningen 26/11 och jag har en ny mätning nu på tisdag, men den ska jag avboka. Det är kul att veta hur läget är, men det gör varken till eller från för bebis att vi vet -och ”alla utflykter är onödiga utflykter”, som min barnmorska sa.

Hursomhelst. Det stora som slog mig, som jag egentligen tänkte att det här inlägget skulle handla om, är min längtan. Jag vet inte hur jag hade fungerat om vi inte hade missfall och prematurfödslar i bagaget, men som det är så har jag rätt svårt att knyta an till bebisen i magen. Jag älskar att vara gravid, jag älskar bebisen… Men det är så svårt för mig att njuta av hennes sparkar, att se henne som en faktisk person som vi ska få ha i våra liv så småningom om. Vi har gjort listor och diskuterat namn, men när folk i min närhet refererar till bebisen vid det namn vi bestämt oss för låter det jättekonstigt för mig. Som att det skär i öronen och det känns som att jag rycker till. Att de personifierar henne så. Det skrämmer mig lite, jag gillar inte att det är på det sättet… Men det får va.

Jag längtar JÄTTEMYCKET efter EN bebis. Galet mycket. Goset, fnoset, ljuden, amningen, de små blöjorna och kläderna. Närheten. Att få vara så behövd. Men sen har jag svårt att liksom ta för givet att jag faktiskt ska få en bebis snart. DEN HÄR bebisen. Att det faktiskt är en BEBIS, MIN bebis i min mage. Inte bara en filur, en del av en fantastisk upplevelse… Utan faktiskt HON. Låter jag knäpp?

Läs gärna mitt inlägg med liknande tankar från när jag var gravid med Emeli, 16 februari 2018 HÄR.