Dagarna rinner iväg

Jag hoppas att dagarna här på neo går fort. Och det gör de. Fast jättelångsamt också. Tid är en så skum grej, så relativ. Timmarna när Matilda var på operation, för vad som känns som en evighet sen, var så fruktansvärt långa. Men dagen försvann utan att vi hann blinka. Tiden på SöS kändes galet lång, men nu har vi varit på Huddinge lika länge -och det känns som vi kom hit igår… och alltid har varit här. Hjälp, jag ska sluta svammla, men det är en så konstig sak att försöka förhålla sig till.

Jag hoppas tiden innan vi får komma hem går fort. Samtidigt sörjer jag redan att Matilda växer upp, med dåligt samvete i bakhuvudet då det inte är meningen att hn ska vara så här liten. Stora lilla tjejen som snackar järnet med oss, morrar åt bröstet, har ett skrik för mat, ettför bajs och tusen andra läten där emellan. För några dagar sedan hittade hon sina öron och drar i dem ofta nu. Fingrarna smakar gott allihopa, men nu blir det oftare och oftare mer renodlat och fokuserat tummen hon suger på. Galet. Hon vrider och vänder på sig, har råkat snurra från sida till rygg och från mage till sida, huvudet flyttar hon som hon vill och så tar hon sig upp på underarmarna för att se sig om när hon ligger på mage. Det är så häftigt vad hon kan, fast hon inte ens skulle varit född.

Ni hör ju själva hur lite sömn jag fått -ett helt virrvarr av ord och tankar här idag. Poängen jag kan lämna er med ikväll är att vi närmar oss hemgång. De pratar för fullt om det. ”Mellan tummen och pekfingret en till två veckor, men definitivt inom en månad” fick vi höra idag när jag pressade på om det. M har några saker kvar att bocka av på listan innan vi flyttar hem, men hon gör det i raketfart. Och jag är i chock. Glädjefylld, förvirrad och läskig chock.