Deppdag

Idag har jag inte lyckats bra alls. Alla sorters känslor må vara viktiga att visa för barn, men idag känns det som att jag bara förstört för dem. Så där så att jag till och med tycker att de borde ha varit på förskola istället, ifrågasatt vad jag håller på med när jag har dem hemma. Och det har jag ALDRIG gjort förut. Jag vet att jag inte tänker så egentligen.

Men just nu, just idag har jag haft en rejäl dipp i självförtroendet. Känt mig fruktansvärt gravid och känslofylld.

Med den här graviditeten kom min migrän tillbaka. Och med den alla känslor och tankar kring de sakerna, rädslan helt ärligt. Jag känner mig som en pöl. Och idag räckte graviditeten och migränen för att jag inte skulle orka hålla igång eller hålla humöret uppe. Eller ja, jag log stort och körde på fram tills att jag smällde igen ytterdörren på mitt finger, då brast dammarna och det har inte gått att hålla igen sen resten av dagen.

Simon och jag hinner aldrig prata med varandra just nu, han jobbar så mycket, och det blir spänt mellan oss. När jag egentligen skulle behöva honom, så blir det en sorg istället. Och så bara allmänna åtaganden och relationer utöver det som pågår hemma, som många bara känns… Sträva. Just nu. Och jag har inte orken.

Så jag drar slutsatsen att jag är en dålig mamma en dålig vän och i allmänhet en dålig person. Och när jag inte kan hindra tårarna från att rinna är jag en ännu sämre människa, för det leder ingen vart – det är bara jag som sitter och tycker synd om mig själv. Och det går ut över tjejerna. Och alla andra som tvingas att vara omkring mig.

Jag minns hur deppig jag brukade bli i migränperioder förr och är livrädd för att det ska bli så. Mer rädd för det än att smärtan och illusionerna ska bli lika illa som de var. Jag måste finnas här för tjejerna, och inte bara som en pöl på golvet.

Bilder från gladare dagar. Helt klart bättre att älta det, eller hur?