En dag då jag gett allt…

…och de tagit allt. Två mammiga och supergosiga (klängiga) tjejer som velat ha 150% hela tiden. Och det gav jag dem, gladeligen. Men nånstans när vi närmade oss tio timmar i sträck utan en sekunds tystnad, inte mer än ett ögonblick med båda händerna fria, inte en enda toapaus? Då var jag glad att Simon kom hem. Jag älskar det här livet, älskar mina tjejer och skulle inte vilja missa en endaste liten smula. Men wow, vad hjärnan kan kännas som mos tillslut.

Jag bussade en galet lässugen Matilda på honom, drog av mig sjalen och lassade över Emeli. Sen gick jag och kissade. I lugn och ro, med stängd -till och med LÅST dörr. Andades. Tänkte att jag skulle gå ut med soporna också så att jag fick lite frisk luft med. Men sen hörde jag dem i köket och längtade tillbaka. Knäppt det där. Bristningsgräns, sen tre minuter av tystnad och ansvarsfrihet, och så känns det bra igen.

Simon satte upp lite hyllor med mig och tjejerna i hälarna, sen gjorde vi en enkel middag. Emeli somnade på två röda och jag lyxar till det med att skita fullständigt i disken en stund och ta en kopp té (och saffranskaka!) i tystnad medan Simon nattar Matilda. Snart ska jag lyxa till det ännu mer med att plocka upp i de nya hyllorna.

Jag har inte känt mig som en bra mamma alls idag, någon har gnällt jämt och vi har inte ens tagit oss ut. Men det är för att jag sett till att blöjor varit torra, toabesök beaktats, hembakat bröd och egenlagad mat stått på bordet och kramar i det oändliga delats ut. Dagen var inte perfekt men tjejerna mår bra och är lyckliga. Då är den fasiken så bra man kan önska ändå. Och jag är en supermamma iallafall.