Förra veckan delade jag med mig av resan till pluset med Matilda. Det var i vår mening en lång och smärtsam resa, även om jag vet att det kan ta längre tid än så, med ännu mer smärta, eller kanske inte gå alls.
Efter den här resan med Matilda på neonatalen så kan jag förstå att man kan tycka att vi ska vänta lite. Det har slitit på oss och alla våra nära, men jag klarar inte att vänta. Att grubbla och vara rädd att det ska hända igen känns förödande, om vi ska våga skaffa fler barn behöver vi rycka plåstret NU, innan det vuxit fast!
Vi vet att vi vill ha fler barn. Hur det än kan gå. Så därför tar vi ingen paus.
Tänk om det tar ännu längre tid att bli gravida den här gången? Tänk om jag får ännu fler missfall innan vi får en graviditet som håller? Tänk om jag faktiskt föder jättetidigt fler gånger och de barnen inte överlever? Vem vet hur mycket vi kommer behöva gå igenom för att få ett till friskt barn… Det är helt klart värt att ta ”risken” att få barn jättetätt.
Läs mer om vad läkaren sa om chansen att föda för tidigt igen HÄR.
Min mens kom tillbaka nästan på en gång, och blev klockrent regelbunden på en gång också, så vi har alla chanser att bli gravida redan. Den här gången har vi blivit avrådda att äta pergotime (ägglossningsstimulerande) av förlossningsläkaren -både för att en flerbörd oftast innebär att man föder för tidigt (lite väl onödigt att öka den risken mer) och för att faktumet att jag blev gravid tre gånger på ett halvår pekar på att ägglossning inte är ett problem.
Vi räknar inte dagar den här gången. Vi tempar inte, vi testar inte. Det som sker, sker. Och ni kan inte förstå hur befriande det är att tänka så.
Med det sagt, så får vi se när det blir bebis igen, och min plan är att göra precis tvärt om mot resan mot och graviditeten med M, och vara helt öppen med hur det går. Det är lite spännande, eller hur? Frågan om ifall ett nytt liv ska dyka upp.
Vad tycker ni? Är vi dumdristiga? Oförsiktiga? Själviska? Eller helt logiska?
Hej igen! Ja, Dante mår hur bra som helst. Han går på förskola och enda menet vi ser från hans tidiga födsel är att han blev närsynt av laserbehandlingen så han har glasögon. Nu är i och för sig både jag och hans pappa närsynta så risken är ju att han fått glasögon i alla fall 😉 Men han pratar, går och har precis börjat lära sig räkna (än så länge bara till ett, haha) och färgerna. Dante föddes tidigt pga infektion så de sa att risken att jag skulle föda tidigt igen var minimal. Trots det fick jag äta Trombyl (för att öka flödet i navelsträngen och minska risken för proppar) och Lutinus för att stärka livmodertappen. Fick ändå gå på täta kontroller för att kolla både tillväxt och längd på tappen, så jag kände verkligen att de hade stenkoll på mig andra gången. När du blir gravid, ta kontakt med specialistmödravården på en gång. Vi fick träffa läkare i vecka 8 och då gjorde vi en plan för resten av graviditeten. Det kändes väldigt skönt!
Hej!
Jag fick en son i januari 2015, i vecka 24+3. Vi hade en ganska jobbig resa på neo (hjärnblödning, lungkollaps, laserbehandling för ROP, sepsis, urinvägsinfektion och ”vanliga” apnéer) och Dante blev utskriven efter 18 veckor på sjukhus. Vi hann vara hemma i EN VECKA innan plusset på stickan kom. Vi hade lite svårt att få till Dante, men med lillebror krävdes det bara ett försök, som inte ens var ett försök. Det var en snabbis på sjukhuset i ett desperat försök att normalisera en onormal situation. När Gunnar föddes (i vecka 40+3, 4380 gram tung – HJÄLP!) så var Dante åtta månader korrigerat. Det var en märklig känsla att sitta på specialistmödravården med en bebis som är sex veckor korrigerat och få höra att jag är i vecka 8 eller 9. Hmm.
Idag är Dante 2 år och tre månader och Gunnar är 1 år och två månader. Det är tätt mellan dem och visst har det stundtals varit jobbigt, men så värt det. Så kör hårt, strunta i vad andra säger. Det är bara ni som kan bestämma och det är fantastiskt att ha det tätt mellan barnen!
Anna jag får gåshud när jag läser det du skriver! En så tuff resa och så helt plötsligt ett till barn och en fullgången graviditet. Det låter underbart tycker jag, ger mig hopp och energi! Hoppas att Dante mår bra idag och tack för att du delade med dig ❤