Gymnasten

Igår var jag lite orolig. Lite iallafall. Mest var det nog rädsla över att felbedöma. Lillasysters rörelsemönster ändrades nämligen markant, och det är något som man ska reagera på…

Det började redan på natten, jag kände att hon gjorde några stora rörelser, men det är svårt att tänka på ordentligt då och svårt att minnas precis hur och när på morgonen. Väl morgon låg jag i sängen och väntade på att hon skulle vakna och börja sparka på mina händer, men det kom liksom aldrig. Frukost och en massa annat senare ville hon fortfarande inte göra mer än småböka. Jag kände ju att hon levde och min magkänsla var bra, men jag var som sagt rädd att missa ”vanliga” varningstecken bara för att jag går runt och letar tecken på att förlossningen är på gång.

Tillslut kom Simon med två stora glas med isvatten till mig som jag drack så fort jag kunde (hej brain freeze). Då började det hända grejer.

Ena sekunden stod magen åt ett håll, andra sekunden åt det andra. Den blev helt förvrängd, platt nertill och min utåtnavel blev en djup krater inåt. Sjukt svårt att avgöra om det var sammandragningar, men det gjorde inte ont-ont utan var mest väldigt oskönt -och det hände flera gånger i minuten.

Slutsatsen blev att hon vänt sig inåt. Skitförbannad av kylan tryckte hon ifrån så hennes rygg gjorde min mage knölig, och ibland så hårt att hon triggade en sammandragning.

Idag ligger hon tack och lov som hon brukar igen, med ryggen på höger sida, rumpan upp under mina revben och fötterna sparkandes till vänster -framför allt: huvudet fortfarande nedåt! Barnmorskan på specialistmödravården bekräftade det under dagens inbokade tid. Läkaren kunde sen berömma CTGt och berätta att min tapp fortfarande är på 24 mm som vid utskrivning! Superbra nyheter. Nytt besök på tisdag, och förhoppningsvis ingen anledning att åka in igen innan dess!

Magbild från igår eftermiddag då cirkusen lugnat sig och magen blivit rund igen.