Jag skulle aldrig satt in spiral

Jag är så rädd.

Idag var jag på UltraGyn och de hittade inte heller spiralen. Den kan ha åkt ut, men det känns otroligt då det är ett tre centimeter långt plast-T och jag inte blött så rikligt att jag kan ha missat det, och framför allt att jag fortfarande har ont.

Det betyder att antingen är den på fel plats i livmodern, men de kände sig rätt säkra på att den var tom, eller så är den ute i buken.

Så nu har jag googlat. Jag kände mig så osäker på att sätta in en spiral att jag inte efterforskade innan insättningen, så som jag alltid gör annars. Hade jag läst det jag läst idag hade jag ALDRIG gjort det här. 1 av 1000 drabbas av att livmodern perforeras, och har man nyligen fött barn är risken större. Ammar man är risken 6ggr större. Varför visste jag inte det?

Nu väntar jag på att få röntgas. Sen förmodligen titthålsopereras. Om jag har tur.

Jag är så arg.

Under insättningen fick jag ont. Jag sa att det kändes FEL. Jag berättade vart det gjorde ont och hur det kändes. Jag svor. Jag höll på att svimma. Jag kräktes nästan och det svartnade för ögonen. Jag frågade VARFÖR det gjorde så ont. De frågade om jag ville komma tillbaka en annan gång, men jag sa att jag aldrig skulle komma tillbaka igen. Så vi fnissade bort min smärta och fortsatte. Jag fick en varm vattenfylld handske på magen.

De sa att min livmoder hade krampat, att ibland blir det så. Men nu visar det sig att de kanske stack hål på min livmoder där och då.

Jag sa att det gjorde jätteont. Och de tyckte att det var ok att fortsätta.

Nu är jag så orolig. Allt fläng på mottagningar kommer ge oss corona. Corona kommer inte ge mig tid för röntgen eller operation. Mina inre organ kan skadas, om de inte redan gjort det.

Jag längtar efter röntgen. Bekräftelse och mer information. Tänk om den fortfarande är i livmodern ändå?

Men nu när de sagt att nått inte stämmer ser jag dock hur ont jag har och har haft. Att inte släppa in katten för att det är för jobbigt att öppna fönstret. Att vila i en halvtimme mellan varje 5 minuter av städning. Att vara rädd för att barnen ska komma åt mig när jag inte är beredd på att parera. Jag har gjort det utan att tänka på det. Det pulserar och hugger i min livmoder hela tiden, det bränner under höftbenet så att hela vänsterbenet domnar. Det gör så ont i sidan att jag tar ett trappsteg i taget och har googlat både njursten och magcancer. Det strålar i underlivet. Det gör så ont i hela mellangärdet att jag knappt vågar sätta mig.

Hoppas det här är svaret. Hoppas vi får veta snart. Hoppas det är över fort. Hoppas att jag inte får några kvarvarande men.