Mitt i den stora viljan att lillasyster ska stanna kvar i magen lääääänge till, har jag börjat längta.
Det är som att hur glad jag än varit och hur mycket jag än älskat henne så har jag hållit henne på avstånd. Det har varit den härliga filuren i min mage, men inte riktigt min framtida bebis… Som självbevarelse ifall att hon skulle komma för tidigt? Av rädsla för allt som kan gå fel? För att hon är för bra för att vara sann? Av dåligt samvete för situationen vi satt alla omkring oss i? Deras oro, tid för att hjälpa oss och livsuppoffringar på helt våra villkor.
Oavsett längtar jag nu. Bebisdoften. Hennes fnosande på mig. Den lilla kroppen som instinktivt drar ihop sig till en liten boll. Pillrandet för att få på de där små krökta lemmarna och tunga huvudet kläder. Att mata henne. Byta på henne (herregud, längtar jag tillochmed efter den speciella doften av bebisbajs?!). Grodhålla henne. Bara sitta hud mot hud med henne och ha näsan mot hennes hjässa. Matildas reaktion på henne. Min lilla Matilda. Storasyster när hon bara skulle varit tio månader? Hur ska kramarna räcka till?
Självbevarelsedriften och modersinstinkten slåss. Stanna kvar lillasyster. Men när du kommit ut, då är jag redo att älska dig så mycket som jag bara älskat en gång förut.
Bild från exakt ett år sedan idag
Senaste kommentarer