Ordning: två små hemmabarn

Igår fick vi åka in till förlossningen en snabbis.

Hela dagen hade lillasyster varit mycket lugnare än vanligt, knappt sparkat och när hon väl gjorde det kändes det mycket mindre än det brukar. På kvällen när vi lagt Matilda försökte vi få igång lillasyster. Jag låg stilla länge, drack ett glas iskall saft, buffade på henne och vi spelade musik med högtalaren tryckt mot magen. Ingen reaktion över huvud taget. Jag ringde förlossningen och frågade vad det tänkte, trodde och tyckte. De ville utan tvekan att jag skulle komma in, men det var inte panik utan vi kunde vänta in barnvakt först.

Min storebror Ludde kastade sig iväg och bara en halvtimme efter att jag ringt förlossningen satt vi i bilen. Med förlossnings/antenatalväskan packad. Been here, done this.

Simon var nog mer stressad och orolig än jag. Lejonmamma-inställningen kickade väl in och jag kände där och då att skulle det bli en till bebis i v25 klarar vi det galant.

Förlossningen var beredda och tog emot på en gång, gav oss ett rum, tog blodtryck, temp och satte ctg på magen för att läsa av lillasyster. Jäklar vad mycket bättre det gick att sätta ctg på en v25-mage när det fortfarande fanns vatten i den. Läsningen blev jättebra, satt i en halvtimme, och läkaren var så nöjd att hon inte ens kom in och hälsade. Vi fick åka hem.

Jag frågade barnmorskan varför det var så här, vad jag skulle göra om hon inte kom igång eller om det blev så här igen. Vi fick väldigt luddiga svar och en enkel kommentar om att ”vissa kommer in flera gånger under graviditeten pga minskade fosterrörelser utan att det nånsin är något”. Jaha, kul. Jag bad henne känna efter hur bebis låg innan vi gick, ifall det skulle ge en förklaring, men det gjorde bara skitont, barnmorskan sa ”sånt här retar ju livmodern…” och hon förstod inte hur lillasyster låg.

Ikväll tänker jag reflektera över dagen och ringer förlossningen om jag är tveksam. Även fast det tar emot. Jag vill bara ignorera allt och låta henne växa ifred. Det är sååååå förargande att man måste vara uppmärksam och känna efter. Det enda bra med när Matilda föddes var att dagarna på antenatalen tog slut, alla som frågade hur det kändes hela tiden och jag som fick gissa på Matildas bekostnad.