Misslyckat
Nej. Det går inte. Jag har ringt maken och snart kommer han hit och hämtar mig.
Jag har peppat så mycket, jag vill vara här. Jag tycker det borde vara roligt.
Hela dagen har jag pushat. Jobbat jobbat jobbat och bara tänkt på jobb. Då har det gått bra. Men så fort det blev tyst. Vid fikapauser, mikrofonfix eller när någon pausade för att tänka kändes det som att jag skulle gå under. Jag ville lägga mig på golvet och skrika. Jag gick inte på toa på hela dagen, för jag ville inte att det skulle bli för tyst.
Nu är det kväll. Jag åkte hem klockan 18 och har bara sovit sen dess, helt matt.
Snacka om bakslag dagen har varit, så här dåligt har jsg inte nått på länge. Värktabletter hela dagen, knutar i ryggen, ont i huvudet och magen, blödit rikligt och känt mig febrig. Kroppen har skrikigt nej helt enkelt. När jag kom upp till hotellrummet hade jag nästan sprungit sista biten och när dörren slog igen brast fördämningarna och jag började storgråta. Jag behövde åka hem.
Imorgon ringer jag till vårdcentralen. Den här gången tycker jag att de gör rätt i att remittera mig till en psykolog.