När känslorna tar kål på en

Vi har haft så fina och bra födelsedags-dagar i helgen. En heldag med skoj i lördags och sen kalas på söndagen. Och nu bara kaosar allt.

Nja. Inte allt. Men vi gissar att det är på grund av alla intryck, tankar och känslor som kvällarna (och en natt so far) nu två dagar i rad har varit kaotiska för båda tjejerna -främst Matilda.

M brukar sällan bli riktigt, riktigt, ledsen men det har hon varit nu. Nästan onåbar. Natten till idag skrek hon i sömnen så pass att jag tillslut tände taklampan för jag fick henne inte att vakna på något annat sätt. Jag var som en del av hennes dröm och hon bara slog(?!), sprattlade och skrek ”Nej! Nej! Paketet, nej!” i tårsprutande panik. Vi bäddade ner oss tillsammans och kramades och läste bok, så där mitt i natten. och sen somnade hon lugnt efter en stund. Men fy alltså så ledsen hon var.

Lika ledsen var hon nu på kvällen och hon varken ville att man skulle nudda henne eller släppa henne. Inte vara vaken och inte sova. Jag förväntar mig en tuff natt.

Och från Emeli också. Som snyftar i sömnen och inte nöjer sig med tutten eller att stoppas om, hon vill upp och skumpa runt… och snurrar och stretar där emellan.

Vad händer? Har det blivit för mycket? Eller tajmar de bara tandbesvär?

Oavsett. Den här tröttheten man drabbas av när ens barn har det jobbigt. Den är helt säregen från trötthet då man tex gjort för mycket. Man får ont i själen, går sönder och blir helt matt. Orkar bara inte. Men orkar ändå. Vill inte vara med men skulle aldrig kunna gå ifrån. Inte nudda men inte släppa.