Normalitet

Jag halvligger i sängen med lilla morran Matilda på bröstet. Visste ni att prematura morrar? M har en massa speciella läten för sig som hon kommer växa ur lagom till hon är fullgången, hon grymtar, gnäller och morrar. Det är lätt att tro att hon är missnöjd mest hela tiden och det kan vara grymt psykande -men jag vet att jag kommer sakna ljuden när de försvinner. Simon blir galen på mig som filmar hela tiden, men jag vill ju minnas rörelser och ljud också!

Vi har en lugn dag här på HS…. Det finns liksom inte så mycket mer att göra nu. M ska växa till sig, bli pålitligare i andning och med amning, sen ska vi hem. Igår gick vi alla tre på en HLR-kurs (jag o Simon deltog medan M låg brevid i sin säng och morrade), och i eftermiddag åker hennes apnéknapp på så att vi kan börja vänja oss vid den. Knappen är den enda typ av mätinstrument vi kommer åka hem med, men tur är det, för det är tydligen bara Huddinge här i Stockholm som har på rutin att skicka hem med sån -annars får man klara sig utan.

Jag har börjat få ångest över hur det ska bli hemma. Det var nog mest HLRen som satte grillor i huvudet på mig, jag var tvungen att förestlla mig att hitta M livlös mitt i natten, att behöva rycka hennes sond och ge konstgjord andning. Något som i teorin inte bekom mig alls när vi gick igenom det på jobbet… men nu är det ju min dotter det handlar om! Min lilla, lilla, tjej som är så stark men ändå så skör. Det känns lite hopplöst och läskigt. Så idag har jag sökt styrka i DEN HÄR bloggen (länk). En av mina favoriter som jag följt länge nu. Satus barn kom också mer eller mindre tidigt, även om inga var extremprematurer, och hon har alltid känts så stark och lycklig när det kommer till barnen. Att läsa hennes blogg ger mig en känsla av att ”det kommer bli bra, det kommer bli lättare”. Vi får trippa på tå några månader till med Matilda, men tänk var vi förhoppningsvis är redan i sommar? I en vardagsrutin med en stark och tålig liten tjej, redo att upptäcka världen <3