Ny vecka, vattenavgång och prematurdagen
Jisses, vilken start på dagen! Matilda bedömdes pigg nog och vi drog iväg till ögonläkaren. Men med mest vatten och Oboy i magen blev det lite för mycket för henne och stackarn kräktes strax innan vi kom fram. Det blev ett ombyte i garaget och sen en snabbvisit hos läkaren. Jag vill bara understryka att vi har full respekt för smittor av alla dess slag, och jag vet hur försiktig man ska vara när det kan vara magsjuka (hej, hej, jag har jobbat inom barnomsorg hela mitt yrkesliv och har dessutom ett tarmopererat prematurbarn), men vi tyckte det var en klockren reaktion på klämmisen och bilresan. Våra barn har alltid haft lätt för att kräkas. Och ja, sen fem minuter hemifrån kräktes Emeli också. Såååå glad över att vi inte dagligen måste sätta dem i en skumpig bil tidigt på morgonen. Hade vi vetat att det skulle bli så här hade vi självklart gjort annorlunda.
Badade och pigga tjejer utan några som helst konstigheter nu, och tvättmaskinerna igång med bilstolsklädslarna.
Lycklig och hungrig efter ögonkontrollen.
Ny not? Idag byter vi vecka i graviditeten och är alltså i 32+0 (”vecka 33”), lillasyster ska vara ca 40 cm och väga ungefär 2kg. Det är förhoppningsvis precis en vecka kvar till den förhoppningsvis sista tappmätningen, och precis två veckor kvar som de stoppar förlossning och behandlar med kortison för lungutvecklingen.
Jag har mer sammandragningar än jag haft sen Simon började gå hemma, så för säkerhets skull lämnade vi ett urinprov hos mödravården idag. Vore ganska najs om vi fick positivt besked och antibiotika på fredag när vi ska dit, och sen lite färre sammandragningar.
Det här var den bilden jag hade, från när jag rensar ut kläder haha… Medeltidsväst någon? Jag ska be Simon ta lite bilder på mig och magen sen så ni får se bättre!
Lite rörigt inlägg det här, men varför titeln undrar ni kanske? Det har tack och lov inget med den här graviditeten att göra, men idag den 20/11 är det tre år sedan vattnet gick med Matilda. Ett minne som tidigare när jag sett tillbaka på det varit ångestfyllt, men som jag börjat få distans till och nu ger mig en glad känsla. Det var förlossningen med vår Matilda som satte igång! Blir pirrig när jag tänker på det, och så lycklig över både förlossningen och att hon om fyra dagar är en välmående treåring ❤️
I söndags var Världsprematurdagen och vi sa grattis till tjejerna. Jag läste ett par fina berättelser på internet. Slängde ett par tankar åt hur tacksam jag är över vården i Sverige. Och sen släppte jag det och njöt av mina fina barn istället! Vi är fruktansvärt tacksamma över hur starka tjejerna är och över alla fina människor som sett till att de överlevt, jag är övertygad om att den största hyllningen är att vi njuter av varandra och livet ?
