Jag har blivit så gammal i år. Den stress det är att se sitt barn kämpa för sitt liv, gång på gång… jag är uråldrig. Så trött. Så spänd, orolig och rädd. Inte mig själv. Vi är inne på akuten. Jag vet inte vad det här är, men jag tror att allt är bra. Jag känner mig taskig som tvingat hit henne. Hon som bara vill ligga hos mig och sova, så ska hon bli sliten i och stucken. Vi kommer nog bli kvar över natten minst, alla prover har inte varit som de vill att de ska vara. Borde jag publicera det här inlägget? Vill jag bjuda in till att alla ska veta? För att ventilera? Det ger mig ingen tröst, ingen trygghet, absolut ingen glädje för uppmärksamheten. Nej. Det får vänta. Jag orkar inte med tusen sms med frågor. Det dåliga samvetet kring otacksamheten när folk bara bryr sig och vill visa sitt stöd. Förlåt för det. Älskade Matilda. Må bra. Snälla.
Det här skrev jag klockan tre idag, efter att vi åkt in med blåljus och sirener till akuten. Allt är bra, verkar det som, men vi vet inte vad det var som var fel och det är så fruktansvärt skrämmande. Vi blir kvar minst en natt. Snälla låt mig kika 20 år framåt i tiden och få veta att allt är som det ska med Matilda.
Jag förstår din rädsla precis, och viljan att kunna se hur framtiden kommer se ut. Hoppas lilla tjejen mår bra! Stor kram från en annan prematurmamma ?
❤
♥️