RS

I år har RS-säsongen varit värre än någonsin. Matilda har varit så skyddad hela sitt liv, så vi kan inte veta alls hur mottaglig hon är för olika sjukdomar. Det vi vet med all säkerhet är att vi inte vill tillbaka in på sjukhus, hon förtjänar inte det.

För det är vad RS innebär. Inlagd på sjukhus och mycket möjligen i respirator. RS ger ett så tjockt slem att bebisarna själva inte kan hosta upp det.

Vi har blivit gravt varnade av all personal vi träffat på neo. De har sett hur hemskt det kan bli. De har berättat skräckhistorier och om hur de får kalla kårar när de ser bebisar som fått följa med och handla. De har berättat att bäbisar vi känner från neo ligger i respirator just nu för att det som inte fick hända ändå har hänt.

Det finns en spruta man kan få. Inget vaccin så att säga, men ett medel som minskar risken för att få RS. Matilda har rätt till det eftersom hon är född innan vecka 26, och för att hon haft syrgas, men hon har inte fått det. M har inga äldre syskon och jag har inget behov av att ta med henne på annat än promenader i friska luften. Med alla stick och medel hon har fått valdes ”vaccinet” bort på förslag från neo-personal.

Vi har istället valt att stenhårt begränsa vilka som får träffa Matilda. Jag vet mycket väl att vi kan ses som överbeskyddande, nojiga och rent av själviska; men vi har vården i ryggen när vi säger att M träffas först i maj när RS-säsongen är över. Det smärtar. Jag vill visa upp henne. Jag vill ha henne med mig jämt. Det som smärtar mest är att hennes fina kusiner inte får träffa henne. Barn som längtar så efter deras lilla minikusin, och som har sån stor förståelse ❤ det är verkligen övermäktigt hur fina och förstående de har varit. Mer än de borde behöva.

Alla gör som de vill. Jag känner dock att även om M hade fötts först nu så hade jag inte låtit alla som vill träffa henne. Det är inte värt det. Hon är snart fyra månader gammal. Vad gör en månad till?