Sista tappmätningen

Idag gjorde vi vad som blev den sista tappmätningen. Eller, ja, den sista INPLANERADE tappmätningen om man ska vara sån.

På väg in konstaterade jag hur det mest ser ut som att jag har extremt dålig hållning när jag sitter.

Tappen var i stort sett oförändrad mot i måndags och eftersom jag inte själv märker nån skillnad så är det inget som pekar mot att en förlossning borde dra igång inom det allra närmaste. Vi fick vara väldigt involverade i beslutet om både ifall mätningen ens skulle göras och sen om vi skulle ta den sista så kallade ”räddningsdosen” av kortison. Vi var dessutom uppskrivna hos den läkare som vi känt oss allra tryggast med under den här resan, Barbara Inga fler tappmätningar nu (för att hålla koll på förloppet), ingen mer kortison (lungutvecklande), ingen tractocil eller bricanyl (värkavstannande). Det känns jättebra.

Skulle vi få föraningar om att förlossningen drar igång under helgen så visst, då kan vi få kortison. Från och med måndag däremot, v 34+0 (som kallas ”vecka 35”), kan vi börja slappna av. Då vill vi vara på sjukhus i god tid och inte stanna hemma under värkarbete osv, men vi ska inte in långt i förväg för mediciner. Jag känner mig så oerhört lättad till sinnet över det, så mycket ansvar har släppt och jag behöver inte gå och känna efter så SJUKT mycket hela tiden!

En vecka till av att ta det jättelungt. Två veckor till av att ta det väldigt lugnt men inte superstrikt. Sen får hon komma. Hur bäst och när bäst hon vill. Inga konstigheter. Förstår ni hur nära vi är mållinjen?

Mer om tillväxtultraljudet vi började dagen med senare ikväll!