Sju saker jag inte skulle överlevt koliken utan

De första månaderna av Emelis liv var kaosartade. Hon hade kolik och skrek både om dagarna och i flera timmar varje kväll, helt panikartat och otrösterligt. Heeeemskt för mammahjärtat! Ja, självklart är det mest synd om barnet, men det här är en lista för er föräldrar som är mitt i den tortyren, eller ni som också kommit ut på andra sidan och kanske känner igen er!

1. Pilatesbollen. Ovärderligt att ibland få sitta ner och studsa istället för att konstant stå på tå och tokgunga. Vissa kvällar räckte bollen och vi fick sitta hela kvällen, de flesta kvällar höll det bara i nån minut här och där, men utan den minuten hade vi nog gått sönder.

2. Babygungan. Ibland måste man ändå lägga ifrån sig barnet. För att hjälpa ett syskon, för att kunna använda båda armarna eller helt enkelt för att få andas en sekund. Babygungan lurade Emeli tillräckligt många gånger och stunderna som den fungerade blev längre allt eftersom. Även när den inte fungerade så kändes det bättre i hjärtat att när man var tvungen lägga ner henne där än i något stillastående. Jag minns när vi precis fått hem den och la ner en nöjd Emeli i den och hon fortsatte vara nöjd i typ FEM MINUTER!!! Vi sa redan då att den var värd pengarna tusen gånger om, haha.

3. Soffan. En stor stress för mig var att jag och Emeli ”störde” Simon och Matilda som båda behövde sin sömn. Att kunna öka avståndet mellan oss genom att sova på en annan våning de värsta nätterna tog bort den stress som man verkligen inte hade plats för då.

4. Godiset. Åh, socker. HUR hade det gått utan socker? Kaffe och choklad uteslöt jag i förhoppning om att Emelis mage skulle må bättre då, men jag vågade inte komma i närheten av att tänka att hon skulle må bra om jag åt nyttigt. Jag behövde snabbt socker för att orka stå, hoppa, sjunga, vyssa, ANDAS. Jag åt till och med lite extra precis innan jag skulle sova för att jag skulle orka vakna och börja om om det behövdes, logiskt!

5. Kräkhanddukarna. Jag tror kräkbebis och kolikbebis går lite hand i hand, men det kanske jag bara fått för mig? Oavsett om barnet har lätt för att kräkas i grunden eller inte blir det nog gärna så när man provat att trösta med bröstet tusen gånger om och sen studsar runt som en galning.

6. Mobiltelefonen. I de mörkaste stunder kunde jag sätta på nån serie på Netflix. Den var tvungen att vara textad, för jag hörde inte alls vad som sades, och lagom hjärnlös för att jag skulle kunna hänga med men ändå inte bara fyllas av hat för att alla andras liv var så enkla, haha. Msn har lätt för mörka tankar där mitt i natten efter timtal av skrik helt enkelt, distraktion är bra! Åh, och ”white noise” kunde fungera på Emeli nån gång ibland också!

7. Bärsjalarna. Världens bästa sak. En enorm trygghet för barnet att komma nära, höra hjärtslag och känns värme. Bli totalt omsluten som i en lång och tröstande kram. Benen kommer upp lite och hjälper lilla magen. Och mammas armar får vila. Kroppen belastas annorlunda. Barnet stannar kvar även om man försiktigt halvsätter sig och försöker blunda en stund. Jag tyckte att det var lite läskigt, men några nätter satt hon i sjalen natten igenom och vi sov så nån stund här och var.

De sakerna behövde jag. Och Emeli? Närhet, närvaro, trygghet. Och pysventil.

Var det något i listan som ni också förlitade er på? Har ni något annat supertips eller bara en ”jag vet hur det är”? Dela gärna med er i kommentarsfältet så peppar vi de som har det motigt! ❤️