Sminkad sanning

Jag har gått förbi speglar här på landet flertalet gånger, och blir alltid lika förvånad. Hur fel är det inte egentligen att jag inte tycker att jag ser ut som mig själv utan smink?

Jag sminkar mig för att jag tycker att det är kul. Först och främst. Sen skulle jag ljuga för mig själv om jag inte kunde erkänna att det också är för att jag är extremt obekväm med min hy, eller var åtminstone. Jag har aldrig tyckt att sminket får min hy att se felfri ut på något sätt, och jag hör i huvudet, med viss irritation, min egen röst som 11-åring, ”då märker folk iallafall att jag förstår att jag är äcklig”. En osund tanke som jag skulle bli arg på min brorsdotter i samma ålder ifall hon tänkte. Oavsätt ekar det kvar. ”Om folk ser att jag försökt sminka över allt dömmer de mig för att jag är dålig på att sminka mig snarare än för att jag är ofräsch och omedveten.” Och det var mycket lättare att hantera. Är mycket lättare att hantera.

Jag tror att om jag inte hade fått mycket bättre hy än jag hade, så hade jag inte kunnat låta bli att ta fram concealern, fast vi bara är på landet med familjen. Som det är nu längtar jag efter kajal och maskara, för att mina ögon försvinner i jämförelse när de är osminkade. Och för att det är kul att sminka ögonen. Så var det, ja. Fan. 

Den här längtan, rena ångesten, över smink skäms jag över. Ush, jag vill inte att det ska vara så. Jag vill sminka mig för att det är kul. BARA för att det är kul! Inget jäkla osunt måste. Men. I dagsläget vill jag inte ens gå de tio metrarna utanför dörren för att slänga sopor utan smink.

Fy.

En osminkad bild på mig för the greater good.

Det är okej att se ut så här.