15 dagar utan blogginlägg. För vad hände för 15 dagar sen?
Något hemskt, något chockerande, något sorgligt. Framför allt, något fruktansvärt orättvist.
Min mans bror, Calle, gick bort. 21 år gammal. Och det vände världen upp och ner ett tag.
Tyvärr hann jag inte träffa Calle mer än ett par gånger och den stora sorgen ligger såklart hos min man och hans familj. Calle hann ändå visa hur underbar han var. Varm, omtänksam och vänlig. Med livet emot sig hade han ändå ett leende på läpparna när jag träffade honom, och som jag förstått hade han en förmåga att sprida glädje, sorgfrihet och vänlighet omkring sig. Min mans stora sorg ligger i att han inte träffade Calle ofta nog, och min ligger i att det inte fanns tid nog. Han skulle inte ha funnits i bara 21 ynka år.
Jag känner någonstans att det inte är min plats att prata om honom. Inte mitt inlägg att skriva. Jag kände honom inte tillräckligt bra. Mina ord och tankar är inte värda mycket när jag tänker på de tunga huvudbry hans föräldrar, syskon och nära vänner har. Men jag vill ändå tacka av honom. Denna härliga människa som på något sätt får mig att känna hopp, inte sorg, när jag tänker på honom. Det är så många människor som är så oerhört glada att få ha haft honom i sina liv. Att fokusera på glädjen han gav istället för sorgen i chocken och ilskan över orättvisan är svårt för mig och säkert omöjlig för de andra runt om honom just nu. Jag tänker tillbaka på när Calle spelade kort med oss hela kvällen den där första gången jag var och hälsade på hos deras farmor. Jag tänker på de charmiga vardagsglimtarna man fick av honom på Facebook. Jag tänker på när han sjöng för oss på vårt bröllop. Denna underbara man som kämpade med talet i vardagen släppte på allt för sin stora kärlek till och sin lycka för sin älskade storebror och sjöng en hjärtgripande sång för oss som han skrivit själv. Tack för att du var den du var Calle. Våra barn kommer att få höra om deras fantastiska farbror som kunde allt han ville.
Jag tror mig kunna hantera sorg bra. Jag vill gärna fortsätta att inbilla mig det, för jag antar att det bara har varit ren tillfällighet. Sorg är svårt. Det är så enormt olika för olika personer, och för olika situationer. De gånger som det verkligen smärtar har man ofta svårt att ta in och faktiskt bli så ledsen som man borde, andra gånger gråter man floder över ett futtigt hål i en tröja man tyckte om. Allt är relativt. Var är du i ditt liv just nu? Hur stadiga ben har du att stå på? Finns det någon som kan vara din klippa, någon som du kan luta dig mot? Livet varierar, och ibland i stormfart. Mina två senaste veckor har varit en bergochdalbana som har fått mig att känna som om jag rent utav har gått igenom den värsta PMS-perioden i mitt liv. Mattan har blivit undandragen för mig upprepade gånger och jag har tappert försökt ställa mig upp igen och igen. För jag ska ju vara klippan nu. Jag känner mig trasig. Jag har hankat mig fram och bara velat få tiden att passera så smärtfritt för alla som möjligt. I fredags kom humörsvängarna ikapp mig och jag ska vara ärlig och säga att jag, grät, grät och grät. Alla dammar brast, för allt som har hänt. Stort som smått. För vet ni, det där hålet i tröjan? Det blir inte ett så litet problem när man inte har någon styrka att ta av. Det blir enormt. Det är inte ett hål i tröjan, det är ett hugg i hjärtat när man inte har någon rustning alls. Så i fredags grät jag, långt in på småtimmarna. I lördags återhämtade jag mig så smått. I går var det babyshower för Lovisa och leendet klistrades på för att sedan bli ärlig glädje. Bergochdalbana i intensivt miniatyrformat. Nu går vi vidare. Inte glömma, inte ens släppa tankarna och känslorna än, men vi tar nästa steg med ny styrka och lite mer stabilitet.
Puss och kram på er …och vet ni vad? Ge de ni älskar en extra kram idag, det gör er alla gott.
Senaste kommentarer