Mitt i all lycka över att vara på ett bra sjukhus och över att Matilda mår så bra, finner jag mig själv ledsen. Det är väl den lyxen man har nu, att börja sörja att saker och ting är som de är…
Jag känner mig så löjlig. Jag är jättelycklig, vi är så galet lyckligt lottade! Får jag känna mig nere? Det enda som spelar roll är att M mår bra. Varför måste jag då bli nedstämd över så fåniga saker som att jag inte fick ha på mig gravid-nyårsklänningen jag hade köpt? Att det aldrig blev någon gravidfotografering. Att när jag berättar om min förlossning så kommer alla säga ”ja, men hon var ju så liten också”. Att andra byter blöjor på vårt barn. Att jag ska lämna henne i händerna på främlingar varje dag. Att hon inte får ligga naken, äta när hon vill eller sova med oss brevid sig.
Jag känner mig så otacksam, och det är jag inte jag lovar… Är det fler prematurföräldrar som känt som jag? Eller föräldrar med barn på sjukhus över huvud taget?
Nyår 2016/17: Alkoholfritt bubbel tillsammans med pumpning, handsprit och sjukhusrock.
Skrev fel vi var 3 månader på neo, inte 3 veckor.
Du är absolut inte ensam i dina känslor. Det är en sorg över att inget blev som man tänkt, så mkt förväntningar man haft och tankar om hur det skulle vara att vara gravid och förlossning och tiden med en nyfödd. Ingenting blev som man tänkt. Jag rekommenderar verkligen att ni pratar med kuratorn på neo varje vecka. Prata om dessa känslor, om alla känslor, om personalen, om ers familjer, allt! Vi pratade med kuratorn varje vecka under våra nästan 3 veckor på neo och det hjälpte mkt. Ibland kändes det som om man inte skulle ha något att prata om men varje gång gick den där timmen hur snabbt som helst.
Tillåt dig att vara ledsen. Tacksam kommer du att bara sen när du får lite perspektiv.
Kram!
Man får vara ledsen, det är naturligt att vara ledsen. Du hade sett fram emot och trodde att vintern skulle vara på ett visst sätt och så blev det inte alls så. En sköterska sa till mig (fick mitt barn i v 28+6, tänkte mig att jag skulle kånka mage en hel sommar) att min kropp kände förlusten av en graviditet, även om barnet mådde bra, och det ligger något i det. Jag var också ledsen, jag satt vid kuvösen och kunde inte sluta gråta. Det hjälpte att tala om alltihop för folk omkring mig, på Internet, på telefon, med sambo, med vänner osv. Det finns kurator, om man vill prata med någon. Har ni fått kurator än?
Du har en massa hormoner nu som också gör en ledsen, de går förhoppningsvis över – om inte är det ännu viktigare att tala om det för någon. Prata prata prata om det! Snart kommer du få hålla din lilla skatt nästan dygnet runt och tiden på neo kommer bara vara en annorlunda första tid.
Hang in there! <3