Vid tre-tiden vaknade jag och hade fruktansvärt ont i magen. Halvt i drömmen fortfarande tänkte jag att något var fel och att jag kanske inte borde gå till jobbet idag… Jag vaknade ordentligt ganska snabbt och bäbis var supervaken. Hon sparkade för fullt, långt över naveln (när blev hon SÅ stor?) och jag var tacksam över att få ett så tydligt tecken på att allt var bra. Jag lokaliserade smärtan till väldigt mycket längre ner och centrerat är var hon nu mera är, jag var ju superkissnödig! Jag måste lära mig att vakna INNAN det blir så här extremt. Att gå upp och kissa nån gång per natt känns ju som standard i gravidform, jag skulle inte ha något emot det, men jag vaknar ju aldrig! Hur som helst tvingade jag mig att ligga kvar tio minuter till bara för att känna hennes sparkar en stund och lugna mig mer, när jag reser mig upp somnar hon på en gång.
När jag väl kliver upp ur sängen vaknar Simon som är VÄLDIGT mycket mer lättväckt än mig, och han sov då jätteytligt resten av morgontimmarna. Det tog mig 50 minuter att somna om, och när jag äntligen gjort det väcker en superirriterad Simon mig för att jag andas för högt. Inte snarkar. ANDAS för högt. Ehm.. jaha? Hur kan jag göra något åt det? Haha, i mer vaket tillstånd klandrade Simon såklart mig inte alls, men där och då var jag nog hans värsta fiende.
Så mycket för den sovmorgonen som vi skulle få idag när Simon började senare, vi vaknade istället tidigare än vi brukar.
Skönt att känna att man lever 😉
Haha,ja mmammasmirakel! Så kan man ju se på det XD