Ordning: två små hemmabarn

Flytten till NKS och beskedet om akut operation, Nya Karolinska Solna.

De hade sagt i flera dagar att vi haft både tur och otur. Otur att behöva flytta vår tre dagar gamla extremprematur, tur att hon inte skulle flyttas redan som nyfödd.

Nya Karolinska Solna skulle öppna sin neonatalavdelning och vi skulle vara bland de första patienterna. Lagom skumt, det där nya påkostade sjukhuset som alla svurit över och som Simon varit med och byggt. I föräldraroll hade han gått på info-möte om hur flytten skulle gå till och han försökte förklara det för mig som inte hade velat lämna Matildas sida. Jag var fortfarande inskriven på förlossningen pga blodet jag förlorat och infektionen jag haft men planen var att de skulle skriva ut mig så att jag kunde flytta till Matilda samma dag som hon flyttades, men jag var svag och Simon skulle få följa med henne själv till en början.

Vi blev informerade om att M nog skulle flyttas sent på dagen, men också om att det snabbt kunde ändras. På flyttdagen den 27/11-16 gick vi upp och gjorde oss i ordning tidigt för att vara beredda. Tur var väl det för neo ringde ner och berättade att listorna hade ändrats och M skulle få vara först i flytten, redan om en halvtimme. Vi gick upp till henne och pratade med henne och fascinerades över all personal och all organisation som stökades av runt omkring. Många hade tryckta tröjor där deras roll syntes i stora bokstäver ”koordinator” och ”flytt-konsult” och många andra. Vi blev inte bortglömda, vi fick prata precis lika mycket om Matilda som vanligt med hennes sjuksköterskor, riktigt imponerande i det städade kaoset. Vi fick ett klockslag, radades upp i korridoren och på minuten tågade alla iväg. Kameror blixtrade och folk hade stora leenden på läpparna. Matilda rullades i en kuvös med tuber och batterier och av ett helt team och Simon efter ett annat prematurbarn. Många stod och såg på och stämningen var verkligen förväntansfull. Jag satte mig på en stol och såg dem försvinna, jag ville inte riskera att trängas med dem, varje minut var viktig -hon behövde kopplas in i ett rum igen. Jag tappade räkningen på hur många gånger personal som gick förbi frågade om jag mådde OK, ville ha ett glas vatten eller hjälp ner till förlossningen.

Tillslut var jag tillbaka i vårt rum och packade ihop det sista. Jag hade ett leende på läpparna samtidigt som jag kände mig nervös, det kändes som en så stor dag. Väldigt snart ringde Simon och sa att de var framme och att det hade gått jättebra. Det var clowner och musikanter nere i kulvertarna, ballonger och skyltar hade kantat vägen. Precis i slutet av tunneln hade de behövt stanna vid en av de angivna akutplatserna för att påminna M om att andas, men det var inget konstigt. Jag var glad och fortsatte packa i väntan på Simons föräldrar som skulle skjutsa mig och väskorna.

Då ringer Simon igen. Det hade inte ens gått tio minuter. Jag tror det gick kalla kårar genom ryggraden på mig redan med ringsignalen, hans ton var helt annorlunda än nyss. Matildas mage var uppsvullen, de hade gjort en akutröntgen och hon skulle till operation NU. Jag vet inte riktigt vad som hände här. Vi avslutade samtalet snabbt och Simon smsade vilket rum och vilken våning M var på. Jag tryckte på larmknappen men ingen sköterska kom. Jag höll på att gå sönder. Aldrig har jag känt sån skräck och panik förut. Hade jag vetat åt vilket håll jag skulle så hade jag sprungit barfota till henne på en gång, men jag visste inte var hon var, jag visste inte ens vart jag var. Vi hade anlänt i ambulans, jag visste inte var sjukhuset vi var i var, jag visste inte vart det nya sjukhuset med Matilda fanns, jag visste inte ifall jag fick använda kulvertarna -jag visste inte vad en kulvert var!

Jag gick ut i korridoren och skrek efter personal. En ensam sjuksköterska tog mig om armen och jag fick i ultrarapid ur mig ”hon ska opereras, jag måste till henne NU”. Sköterskan började leta efter en rullsol åt mig, hon ville att jag skulle sätta mig på sängen men jag vägrade gå in i rummet igen. Jag vägrade rullstolen hon körde fram. Jag skulle springa, kunde de bara säga åt mig åt vilket håll?! En av cheferna var i korridoren brevid. Hon jobbade inte men hade kommit in för att kika på den stora flytten. Sköterskan gick för att fråga henne vart jag skulle ta vägen. Det tog en evighet. När hon kom tillbaka sa hon att Matilda inte  alls var på NKS, hon var kvar i huset! Vi gav oss ut i hisshallen och skulle bara upp ett par våningar. Men det var ju fel. Jag såg ju dem gå, hade de kommt tillbaka? Var Simon så stressad att han inte tänkt på att säga det? Jag tittade på smset från honom som sa vilken våning de var på… och så många våningar fanns det ju inte här? Hissarna var orimligt långsamma, den kom aldrig. Förmodligen pausade de dem pga flytten. Jag fick ag på Simon, jo de var i det nya sjukhuset. Var var vi då på väg? Den snälla sjuksköterskan gick tillbaka in på avdelningen med mig och fick tag på chefen igen. Hon kom in i sina fina vanliga kläder och pratade med oss båda. Det här gick ju inte. De måste ha haft en av de gammla listorna som sa att hon skulle gått sist. Hon såg att jag höll på att gå i bitar. ”Jag följer med dig! Vänta lite bara” Hon sprang iväg och efter en evighet till så stod hon där i sjukhuskläder och någon annans gympaskor. Hon hade tagit de första hon såg, var jag redo att springa nu?

Vi kastade oss iväg. Bad folk flytta på sig, höll upp menande stopphänder åt clownerna. En nyfiken sjuksköterska utan verklighetsuppfattning ville haka på oss för att se kulvertarna, men vi sprang tillslut ifrån henne. Chefen höll ett hårt grepp om min arm och vi gick tätt tätt tillsammans. Tårarna brände och huvudet snurrade. Det tog så lång tid, men allt gick så fort ändå. Snart var vi framme och där låg Matilda som ingenting, men med ett hav av specialister runt henne som försäkrade oss om att hon skulle kunna dö mycket snart.

Men det är en annan historia.

Jag kommer aldrig glömma de fina sköterskorna på antenatalen och förlossningen, och verkligen inte kvinnan som sprang med mig i kulvertarna. Hon gav mig värdefulla minuter med min dotter innan hon skulle in på operation, minuter som mycket väl skulle ha kunnat vara Matildas sista.

Fler neonatalhistorier hittar ni HÄR