Ni vet att Matilda föddes 15 veckor för tidigt, ni vet att det var plötslig vattenavgång, men ni vet inte varför. Jag har hållt lite på det här inlägget, det känns som en sådan stor sak att ta upp… Mer personligt än att bara berätta hur situationen är här och nu, eller än att dela med mig av min förlossningsberättelse. Vad var det som gick fel? Vad är det för fel på mig?
För ett par veckor sedan var jag på specialistmödravården. Jag träffade min förlossningsläkare, Lennart Nordström, och hade alla förhoppningar och inga förväntningar, på att få svar. Det är klart jag hade googlat. Varför blev det så här? Jag hade hört mig för och läst i flera forum och otaliga förlossningsberättelser. När förlossningen kom plötsligt så var det i stort sätt ingen som fick reda på varför, det var alltid bara teorier. Den vanligaste teorin var infektion i livmodern. Precis samma sak som de hade gissat på när vi låg på antenatalen och väntade på värkarna. Eftersom det verkade gå obekräftat förbi för alla så antog jag att jag inte heller skulle få höra att ”så var det”, när jag sedan ringt till förlossningen för att höra mig för om annat läste de i mina journaler att proverna de tagit inte visat något alls. Det skulle få förbli ett mysterium och jag skulle alltid vara rädd att det skulle ske igen.
Lennart var väldigt omtänksam. Han tog mig på fullaste allvar innan jag ens hade öppnat munnen. Han började samtalet med att eftertänksamt fråga hur jag ville lägga upp det, om jag hade frågor jag ville ställa på en gång, eller om han skulle berätta lite först. Jag hade för många frågor för att veta var jag skulle börja, och i en sån här situation är det extremt svårt att veta ifall en fråga är rimlig eller helt åt skogen flummig. Det han började med att säga, och sa flera gånger om, var att han ville att jag skulle känna mig trygg. Han skulle berätta saker som man inte vill ska vara, men han skulle göra det för att jag skulle kunna förstå, processera och gå vidare tryggare på andra sidan.
Det var defakto en infektion. Provet på moderkakan visade det tydligt, svaren hade bara inte kommit när jag pratade med förlossningen. Infektionen satt huvudsakligen i ”livets träd”, i alla kärl som fäster navelsträng i moderkaka. Infektionen var akut och hade börjat klättra upp i navelsträngen, den var inte långt från att kunna göra Matilda riktigt sjuk. Tyvärr kan man inte ha den minsta aning om varför jag fick infektionen. Det ska vara sterilt i livmodern, och slemproppen finns där för att hålla allt ont ute, men ändå blir det så här ibland. Läkaren förklarade att bara en av fem som har en infektion ens visar tecken på det. Oavsett, så var det dags för M att komma ut. Forskning visar på att det är ogynnsamt att ha kvar barn i en infekterad livmoder om man inte absolut måste eftersom det kan ge men på hjärnans utveckling. Det var deras motivation för att inte stoppa förlossningen, när de såg hur långt infektionen gått fanns det ett till bra skäl. Lennart kunde se mig i ögonen och säga att de hade fattat precis rätt beslut, allt hade gått så bra det kunnat gå.
Fokusen i samtalet låg i stor del på att försäkra mig om att allt hade gjorts rätt för Matilda, men vi pratade också om något annat klämmande -hur blir det nästa gång? Jag skulle inte vara rädd. Statistiskt sett föder kvinnor som fött för tidigt en gång lättare för tidigt fler gånger, men läkaren tyckte inte att jag skulle läsa in i det för mycket. Statistiken som går att titta på var inte tillräckligt tillförlitlig. Få av studierna som gjorts har gjorts i Sverige och mödravård, förlossning och neonatalvård ser väldigt olika ut beroende på vart man är. Som ett exempel sa han att i USA föds 10% av alla barn prematurt, medan bara 6-8% i Sverige. Bara 0,8% av alla svenska födslar sker extremprematurt, så även om man skulle titta på statistiken och ta i -säga att jag har fem gånger så hög risk för att föda extremprematurt igen, så skulle jag ha 96% chans till en längre gången graviditet. Han ville att jag skulle anta att allt kommer gå bra, inte oroa mig för att föda för tidigt igen överhuvudtaget. Dock, så kommer jag få gå på specialistmödravården åtminstone till en början. De kommer att mäta längden på min livmodertapp med jämna mellanrum ända fram till vecka 24, och skulle det vara så att den kortas så finns det hjälp att få. Inget serclage (där man syr igen) för det skulle vara för mekaninskt, och det är inte mekaninken som det är fel på (i så fall hade förlossningen förmodligen börjat med värkar och inte vattenavgång), men hormonbehandling med progesteron, ”det graviditetsbibehållande hormonet”. En väldigt enkel insats till och med.
Jag gick ifrån sjukhuset lättad. De gjorde rätt för Matilda, jag behöver inte vara rädd i framtiden, och jag fick visa upp mitt mirakel och tacka för att de räddat livet på min dotter.
Helt fantastiskt! Dessa super storys gör att man får en fin magkänsla!