Efter operation

Hej ni fina som kikar in.

Operationen igår gick jättebra. Men wow vad snurrigt det var till och från. Superhärlig personal, superproffsigt, fräscht och tryggt. Hejja Nacka sjukhus, och hejja personalen som alla kom från olika sjukhus men hade blivit placerade där pga krisen.

Det där med påfrestad sjukvård. Jag hörde hur de sa att de skulle söva med gas om det gick eftersom ”allt annat går åt som vatten på IVA”, och hur nerviga flera i personalen var över att bli placerade för att jobba med covid-patienter. Han som satt nålen på mig var enormt trevlig och tog sig tid att prata med mig osv, men jobbade jättesnabbt och jag påpekade vilket tempo han hade, på ett ”wow” – sätt om ni förstår hur jag menar… Och han sa att de nog alla var så just nu, de vågade inte sakta ner. Trotts att det egentligen var lugnt just nu, ingen stress och skiftet precis börjat, så var de vana vid ett sådant tempo att de inte kunde dra ner på det. Jisses.

Hur som helst: Spiralen är ute. Jag känner världens skillnad, inget tryck mot svanskotan, inga nålar i livmodern, inga ilningar i bäckenet eller domnande ben! Wohoo! Men alltså… Jag trodde det skulle vara fullt ut magiskt bra nu, hehe. Ett av de två (yey, trodde det skulle bli tre!) hålen de gjorde, det i naveln, ömmar och drar som tusan och jag har fortfarande ont under revbenen och i axlarna (så cool effekt) efter gasen de fyllde buken med. Vet inte om det är smärtan, påfrestning eller rester från medicinerna men jag är matt och snurrig. Hoppas det är bättre imorgon för jag vill sååååå gärna må BRA och preppa för påsk! Fan vad tacksam jag är över att ha blivit opererad.

Vad ska ni göra i helgen? Är ni duktiga och har ställt kvasten på parkeringen?

Under dagen imorgon dyker det upp ett inlägg om Emelis tvåårsdag förresten, håll utkik ❤️

Bilder från idag. Simon och Emeli skruvade ihop ett bord till tjejerna och mamma och pappa kom och lämnade över påskpresenter från ett säkert avstånd.