En konstig tid.
Hej allihopa.
Hoppas att det känns ok att bloggen bortprioriterats… Jag vet inte alls var tiden tar vägen. Ibland kommer jag ur fas med bloggen, lättare hänt när barnen behöver mer än vanligt, och då är det svårt att hitta tillbaka. Här är ett litet försök iallafall, för som vanligt känns det konstigt och tomt när jag inte skriver här!
Corona. Det är så galet, visst är det? Vi är rätt isolerade här hemma, det är vi alltid i och med att vi bor i förort och mest hänger i lekparker, men nu har vi isolerat oss nästan totalt. Vi kör samma tänk som vi gjorde när vi precis kom hem från neo en gång i tiden. ”En gång i tiden”, det var faktiskt bara tre år sedan, och det är ganska lätt att hitta tillbaka till rutinerna. Jag förstår att vi drar det ganska långt, men jag blir så ledsen över att många, och Sverige som land, inte tar det på större allvar. Jag pratade med Simons faster idag igen. Hon bor i norra Italien. Det känns som att prata med någon i krig. I någon typ av fångläger. Allt är så absurt. Och det kommer komma hit också. Hon var bland annat med i expressen idag, läs gärna artikeln HÄR. Vi kommer klara oss om vi blir sjuka, men det är läskigt med en tvåmånaders och ensom precis sluppit sin ”lungsjuk” – stämpel, framför allt vill vi kunna träffa mina föräldrar och aldrig känna att vi utsätter dem för någon risk.
Spiral. Mitt i allt har jag satt in en spiral. Eller, jag gjorde det på återbesöket på MVC för flera veckor sedan… Allt är en lång historia men för att göra den kort kan jag säga att jag haft riktigt, RIKTIGT, jäkla ont. Så idag blev jag så illa tvungen att träffa folk för att göra ett ultraljud och ta ut den… Men vet ni vad? Gynekologen HITTADE DEN INTE. Så nu har jag fått prioriterad remiss till specialistultraljud för att hitta och ta bort den. Hoppas hoppas hoppas det går fort. Det är hemskt att tycka att ens bebis väger bly eller att ha så kort temperament för att man har så ont hela tiden. All respekt till de som får faktiska förlossningsskador osv, ush och fy vilken sårbar situation man hamnar i. Och jag gjorde det hör mot mig själv. Jag blir så arg och ledsen. Tänk om man bara kunde få trycka på en ångraknapp.
Födelsedag. För att hinna med 3tt mycket muntrar ämne också så fyller Emeli två år imorgon! Älskade lilla pingla som blivit SÅ stor. Hennes tal har lossnat helt, blöjan har försvunnit, hon lägger pussel, lägger pärlplattor och ritar gubbar. Och går runt och berättar att hon är ”en stor tjej”. Hon har så sett fram emot att få frukost på sängen och blåsa ut ljuset imorgon bitti, presenter osv kunde hon nog inte bry sig mindre om, det är den där frukosten som gäller. Däremot har hon pratat sen i november (då Matilda fyllde år) om att hon ska ha bilkalas, och jag har förberett stort, men det blir inget såklart. Det känns supertråkigt, men vi har hellre familj och vänner på avstånd, och alla friska. Vi ska nog lyckas roa henne ändå, och jag är ändå glad över att hon bara fyller två, det blir överkomligt.
Jaha, det kanske inte blev så muntert avslut ändå… Men nästa gång vi hörs ska ni få se hur Emelis födelsedag blev! Och här kommer lite bilder från senaste tiden! Massor med kramar på er!!
