Vi som hade tänkt gå förlossningskurser, jag som inte hade någon aning om förlossningspositioner, jag som ville skriva ett förlossningsbrev, göra sen avnavling, donera navelsträngen, och så mycket annat som egentligen inte betyder ett skit i slutändan. Jag ville inte ha varken bedövning eller lustgas, utan skulle fokusera på andning och tänka yoga och meditativt för att få uppleva en förlossning till max. Det skulle vara lugn musik i bakgrunden, dämpad belysning, bara jag och Simon så länge som möjligt. Vi skulle vara så pålästa och informerade så inget skulle kunna förvåna oss. Sen ändrades allt.
Jag försökte förbereda mig för förlossningen under dagarna på antenatalen. Allt som kunde gå fel, alla olika scenarion som fanns… men också just det att jag faktiskt skulle föda barn. redan nu i vecka 25. Det blev tusen frågor om och om igen, och ett verbalt förlossningsbrev. Klockan var ca.9 på morgonen torsdagen den 24 november, 2016 när tiden för förberedelse tog slut och förlossningen drog igång på riktigt. Ingen hade nån aning om vad som skulle hända eller hur fort det skulle gå. Jag hade täta värkar och noll koll. Simon ringde mina föräldrar och det var redo att komma på en gång, men det tar ju en liten stund och Matilda skulle inte vänta. Nina, Lovisas mamma, fick ett sms av oss. Hon jobbade på NKS, precis brevid, och skulle komma så fort hon kunde. Jag hade starkt övervägt att ha henne med på vår förlossning även när det fortfarande såg ut som att den skulle ske i mars, hon är trygg och varm och hela den familjen har tagit sig an mig som om jag vore en av dem. Sen är hon barnmorska, och en riktigt skicklig och erfaren sådan. Nu fanns det ingen tvekan om saken, jag ville ha henne där på en gång, hon visste hur saker gick till på en förlossning, och jag hade ingen aning.
Mina värkar tätnade snabbt. Vi gick från antenatal till akutrummet på förlossningen och jag vet inte alls vilka människor vi hälsade på på vägen, men mycket personal var det. Simon fick följa med mig in på toaletten. Jag ville försöka undvika att bajsa under förlossningen, men jag vågade inte vara ensam då värkarna var så täta. Hej ny nivå av närhet i förhållandet. Säkert fyra-fem gånger under toalettbesöket fick Simon stötta mig och hjälpa mig genom en värk. Vi gick tillbaka in i förlossningssalen, till allt folk. Det var neonatalläkare och sjuksjöterskor, gyn-läkare, barnmorskor och undersköterskor, båda mina föräldrar, Nina, Simon och jag.
Även fast hon var liten och ömtålig så skulle en ”normal” förlossning vara bäst för henne. Vi hade blivit informerade om ungefär 19 scenarion där det skulle bli kejsarsnitt, och en enda möjlighet till vaginal förlossning. Bebis och mamma behövde må riktigt bra, och Matilda behövde ligga med huvudet neråt. När vattnet gick på söndagskvällen snurrade hon runt och la sig redo, och så hade hon hållt sig. Det gav oss en chans till en vaginal förlossning. Jag var tacksam för att man ville göra det försöket, jag visste att den skumma situationen skulle bli ännu konstigare ifall jag inte fick ”vara med om” förlossningen. De trodde att det skulle gå bra, men var redo att akutsnitta om det behövdes.
Förlossningen handlade inte om mig över huvud taget. Det ville jag inte heller, men det var inte så jag hade trott att förlossningen skulle bli. Jag låg i gynstälning, så som jag fruktat att ligga, men jag ville att de skulle se Matilda så bra som möjligt och att de skulle kunna ta emot henne så skonsamt som möjligt. Jag fick tacka nej till lustgas flera gånger, men de respekterade att jag inte ville ha någon annan bedövning. Tills en av barnmorskorna säger ”Jag kommer sätta två akupunkturnålar i lilltårna på dig nu, OK?” och jag svarade OK utan att förstå att det var en fråga. Fy satan så ont det gjorde. Mycket värre än värkarna och inget jag nånsin skulle vilja göra om. Jag vet inte ens varför de skulle sitta där alls, jag hade inget emot värkarna. De kom verkligen tätt nu, värkarna. Simon stod vid min sida och lät mig krama sönder hans hand, mamma vid mitt huvud och viskade stöttande och tröstande ord, pappa stod vid fotändan och höll emot mina fötter i varje värk, Nina stöttade och fotade allt. Alla uppmanade mig att tänka på andningen, och det hjälpte verkligen. De värkar där jag glömde bort mig var längre och mer smärtsamma, de där jag andades ordentligt var väldigt överkomliga. De undersökte mig och konstaterade att jag var fyra centimeter öppen. Det var så lite så några i personalstyrkan gick för att komma tillbaka om ”någon timme”. Jag tvingade Simon att mata mig med sura bilar mellan värkarna, för vem visste hur lång tid det här arbetet skulle ta? Vem visste hur Matilda skulle må? Jag behövde all energi jag kunde få… men spydde upp allting varje gång jag fick en ny värk.
Snart fungerade inte CTG:t längre eftersom Matilda glidit så långt ner, och en sjuksköterska fick istället följa henne med ultraljud. Sen blev allt annorlunda. Helt plötsligt kom en värk, men den gjorde inte ont. Den tryckte. ”Det känns annorlunda!” halvskrek jag, ”det trycker!”. Jag tror att alla var lika förvånade som jag. Mamma och pappa gick ut ur det nu igen tätbefolkade rummet, Nina och Simon stannade kvar. Sjuksköterskorna klippte snabbt upp mina trosor och pratade med varandra vilket jag tyckte var galet frustrerande. Varför sa ingen till mig vad som hände eller vad jag skulle göra? En till värk närmade sig och jag var frågande vad de ville av mig. ”Du ska trycka, nu kommer hon!” sa barnmorskan som om det var självklart. Jag ifrågasatte det, jag var ju bara öppen fyra centimeter och ville inte göra fel. De sa åt mig att trycka, och det gjorde jag. Men det var ingen riktigt krystvärk, så som den första… den fanns där i bakgrunden, men min känslan hade avtagit. Min kropp hjälpte inte längre till, jag fick en krystvärk och sen inga fler. Men de sa att hon var på väg och jag ville inte att det skulle vara jobbigt för henne, så jag tog i. Allt vad jag kunde. Jag hade hakan mot bröstet, låren mot magen och händerna i knävecken. Simon stod och kramade min hand och pussade mig på huvudet. Barnmorskan hade några fingrar i mig som var djävulskt obekväma, och en varm handduk mot min mellangård. Jag tryckte så hårt och länge det gick. Här upplevde jag för första gången den underbara och kraftfulla moderskänslan Jag skulle göra allt för Matilda. Jag struntade i om jag hade värkar eller inte, jag sket i allt annat än att hon skulle ut så fort som möjligt. För att hon skulle ha en ärlig chans att överleva.
De sa att de såg huvudet. De frågade om jag ville känna på det, precis som om det var en normal förlossning. Jag blev chockad och frågade om jag verkligen fick det? Det var ju något jag hade hoppats på en avlägsen gång i tiden när allt fortfarande var som det skulle. Jag frågade om jag inte skulle göra henne illa, hon var ju så skör? De försäkrade mig om att det var okej, och jag la lätt ett par fingrar på hennes hjässa. Det var underbart och hemskt på en gång. Så laddat av känslor, äntligen fick jag känna min Matilda -det var helt elektriskt! Men något var fel. Det kändes inte som ett barn, hennes huvud kändes som en vattenballong fylld med varmvatten… Hon var mjuk och jag var säker på att jag skadat henne. Två krystningar senare, klockan 14.29, var hon ute. Där låg hon på britsen mellan mina ben. Den bilden är för evigt kristallklart inristad i mitt minne. De hade sagt att hon inte skulle orka skrika, det var jag beredd på. Jag blev chockad över att få se henne. De skulle ju springa iväg med henne på en gång? Alla var så lugna. Simon fick klippa navelsträngen och jag fann mig i att fråga om de inte till och med kunde vänta lite så att hon fick en lite senare avnavling iallafall. Det var nog det rosiga, romantiska skenet av att se sin dotter för första gången som saktade ner tiden, allt kändes som att det var som det skulle vara. Matilda tog i själva verket snabbt från mig och ut ur rummet, men jag fick ändå se henne och fick en jätteviktig känsla av att ha fått ha henne hos mig, innan de gick.
Här delar sig förlossningsberättelsen i två. Matilda togs till ett intensivvårdsrum för att få hjälp att överleva, och jag blev helt oväntat ivägrullad till operation efter komplikationer ingen hade varnat för…
Del 1 av förlossningsberättelsen hittar ni HÄR, där berättar jag om hur vi hamnade på förlossningen.
Senaste kommentarer