Jul på sjukhuset & Matilda 1 månad
Igår var det full fart. Matilda hade en mer instabil dag än dagen innan, men mådde ändå bra. Vi vuxna fick besök på förmiddagen av både mina och Simons föräldrar som hade med sig fika och en massa julmat. Det var svårt att få till julstämningen, men den övermätta känslan som nästan bara infinner sig på julen hittade hit. Jag sitter och skriver nu och äter lite utav allt julgodis vi fick <3 Kaj och Moa överraskade oss sen på kvällen och kom hit och det var skönt att prata om något helt annat en stund. En dos verklighet.
När natten närmade sig fick jag dåligt samvete igen. Vi hade ju varit inne hos Matilda massor under dagen, men vi hade gjort andra saker också, om än inte under så långa stunder. Mitt hjärta värker då jag inte känner att jag får nog med tid med henne. Tänk vad mysigt att få ha henne klistrad mot sig hela tiden, inte bara korta stunder… Det räcker inte att få sitta brevid större delen av dagen. Och helt utan på nätterna.
Det var iallafall en lycklig dag igår, Matilda blev en månad! Jag kan inte förstå att vi har kommit så här långt, för dryga månaden sen var vi inte säkra på att hon skulle överleva förlossningen ens, och fortfarande vågar vi inte anta att hon är här imorgon. Hon har sina bekymmer, men hon växer på längden och går upp i vikt., senast var hon 36cm och 1207g (till skillnad mot 32cm och 798g vid födseln). Hon har börjat bli rund och go! (Vi satt och gladdes åt att hon nu har en liten rumpa tillsammans med en annan förälder som gladdes åt samma underliga sak för sitt barn härom dagen, haha) Hennes hår har blivit ljusbrunt, långt och tjockt. Hon skriker när hon inte är nöjd. Hon snuttar som en galning på sin napp och älskar att få mat i munnen. Att ligga vid mitt bröst tycker hon är så mysigt att vi i dagsläget inte vågar låta henne göra det -stackaren blir så till sig så hon får arytmier och glömmer att andas. Hon blir lycklig när hon slipper ha CPAPen på och får ögonen fria -då ligger hon och ser sig om med stora, kloka ögon. I föregår kunde jag svära på att hon låg och log mot mig en lång stund. Visst, hon har hela tiden gett oss en försmak på hur underbart hennes leende kommer att vara då hon lite gasigt dragit på mungiporna; men det här var något annat! Ett ihållande leende under nästan fem minuter. Underbart, men omöjligt? Nog för att prematura blir starkare i nacken snabbare och lite andra sådana saker som fullgångna inte börjar lära sig förrän de kommit ut -men att le? Jag har svårt att tro det, men det gjorde mig lycklig ändå. Fina tjejen, hon gör mig så galet lycklig bara genom att finnas.
På pappas bröst medan jag är och pumpar och skriver. På ansiktet har hon neopuffen fastspänd för att få slippa CPAPen ett tag.
Tack för alla fina hälsningar och presenter vi och Matilda har fått! Jag har inte möjlighet att svara på allt i dagsläget, men ni ska veta att vi läser och glädjs åt det ni skriver! <3