Mitt, bara mitt!
Jag längtade nog alltid efter att flytta hemifrån, även som riktigt liten. Inte för att jag inte trivdes, utan bara för att jag ville ha mitt eget. Främst mitt eget kök. Jag och mamma är väldigt lika på många sätt och därmed krockade vi med varandra i köket och jag kunde inte alltid få som jag ville. Vi ville båda stå där och baka eller laga mat -på vårt sätt. Lyckan var enorm när jag fick min första lägenhet! En etta med ett litet men ordentligt kök (såklart ett krav). Jag mådde bättre, och min och mammas relation kunde bli bättre på en massa vis. Hur som hade jag svårt att släppa på ”mitt kök” när den blivande maken flyttade in, det skulle vara jag som lagade mat! Jag kunde rent av bli förbannad om han höll på i köket (oops!). Nu har vi varit vi i över tre år och sen ett halvår tillbaka har jag börjat släppa in honom i köket. Han tycker ju faktiskt om att laga mat, det är klart att han också ska få vara där och fixa. Ibland i alla fall. Och idag var jag för första gången riktigt, ärligt, glad över det. Att han fixade middag gav mig chansen att äta en blodapelsin (extra energi istället för att gå på tomgång) och stryka gardiner framför Äntligen Hemma. På en vardag! Orka fixa hemma på en vardagskväll! Det var länge sen 😀 så nu är de sista vårgardinerna uppe och det känns så fräscht och skönt!
Köket var ett av rummen som blev lite vårigare.