Ordning: två små hemmabarn

Matildas första månader i livet var en kamp. Det var det tuffaste vi någonsin gått igenom, och förhoppningsvis någonsin kommer gå igenom. Det inte många vet var att vi slogs för Matilda redan innan hon var i livet.

Simon och jag pratade om att skaffa barn redan innan vi blev tillsammans. Det var viktigt för oss att vi ville samma saker innan vi kunde ta förhållandet på allvar. Vi båda ville bli föräldrar, gärna ganska snart. Vi enades dock också om att vi skulle flytta till större, ha fasta jobb, ha en del på sparkontot och gifta oss innan dess, och de sakerna skulle få ta den tid de tog. Barndiskussionen togs upp många gånger om då vi båda längtade något enormt, men vi väntade och väntade och väntade ändå.  Två och ett halvt år in i förhållandet hade vi gjort de flesta av sakerna på listan, flyttat till en fyra, Simon var fastanställd och jag skulle straxt bli, vi hade sparat som tusan och bröllopsdatumet var bara tre månader bort. Vi var i slutet av Thailandsresan som vi kallade vår bröllopsresa och jag slutade med P-pillrerna. Det kändes som att alla skulle förvänta sig att vi skulle skaffa barn så fort vi gift oss, och vi ville förekomma lite av den stressen och pressen. Om jag hade blivit gravid med en gång hade vi fortfarande kunnat dölja det på bröllopet.

Men tiden gick. Jag hade många gånger fått höra att man kunde bli gravid om man bara slarvat och tagit pillret några timmar för sent, men det var först nu jag googlade och upptäkte att det kunde ta över ett år innan p-piller-hormonerna gått ur kroppen. Jag läste även statistiken som sa att de flesta var gravida inom nio månader, och att man inte kunde söka hjälp förrän det hade gått ett år. Jag beställde hem ett storpack med 200 graviditetstest, en massa ägglossningstester och skaffade Natural Cycles och började tempa varje morgon. Dagarna blev på något konstigt sätt längre och längre. Varje månad var det en större sorg. Jag åt vitaminerna jag skulle, jag drack ingen alkohol, varje månad när jag var i de veckorna där det skulle kunna vara men man inte kan veta så åt jag inget man inte fick äta om man var gravid. Folk frågade denna världens hemskaste fråga och jag försökte sorgset låstas som att vi inte ville ha barn än. Varför tog det sån tid?

I november 2015 plussade jag. Äntligen. tio månader efter att jag slutat med pillrerna, tio månader som kändes som tio år. Vi var så lyckliga, så löjligt naiva. Den 5e december fick jag missfall. Jag hade precis kommit tilllbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning för migränen, och ingen ifrågasatte varför jag blev sjukskriven igen.

I början av 2016 hade vi försökt i ett år. Egentligen börjar man räkna om efter en graviditet, men jag bokade tid hos en gynekolog och tänkte att det var värt ett försök. Mina mensturationsveckor har alltid betett sig lite olika, oftast har jag bara lite värk i ryggen, men några gånger om året får jag så ont att jag kan svimma och bara spyr och spyr. På det så hade ägglossningsstickorna knappt visat några utslag. För gynekologen var det nog för att gissa att jag kanske inte hade ägglossning varje månad och jag fick Pergotime utskrivet. Det här var ett piller som jag redan läst på mycket kring och hoppats på att få. Någonstans kände jag att jag vid det här laget egentligen borde vara inne på försöket på barn nummer två, och pergotime tiodubblar risken för flerbörd, och jag såg min chans att komma ikapp livet.

När jag ätit pillrerna som jag skulle en månad fick jag komma in för ultraljud för att se så att de hade önskad effekt. Två ägg hade mognat, vilket var toppen, det var bara hem och försöka bli befruktad. Ja just det, och så passade vi på att ta cellprov. Tyvärr blev det ingenting av de äggen. Jag åt pergotime igen. Sen fick jag cellprovsvaren. Medelsvåra cellförändringar på livmodertappen. Jag fick komma in till gynekologen igen för ytterligare provtagning, och eftersom jag ändå hade ätit pillrena kikade vi med ultraljud, den här gången hade tre ägg mognat. Det var så lockande att försöka. Tänk -en chans på trillingar! Om inte det, TRE gånger större chans att bli gravid än en vanlig månad! Hon tog provet och jag blev så omtöcknad att jag fick ringa en kollega som fick hitta på en ursäkt för mig på jobbet, och sen gick jag hem och grät. Med det såret som blev fick vi absolut inte försöka den månaden.

Provsvaren kom på nytt. Grava cellförändringar. Ny tid hos gynekologen som förklarade att det behövdes opereras bort. Jag ville inte pausa bebis-fösöken och hon gav mig OK på att fortsätta fram tills operationsdatum. Det skulle inte blivit en rolig graviditet då man hade behövt fortsätta hålla koll på förändringarna, men det skulle inte vara farligt eftersom förändringarna inte brukar förvärras under graviditet. Nu var det sista chansen. En graviditet nu skulle betyda att jag kanske inte skulle behöva opereras alls. En operation skulle betyda att vi skulle behöva hoppa över flera cyklar innan vi fick försöka igen. Jag blev gravid. Och fick missfall dagen efter att jag plussat, på vår första bröllopsdag. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när de på gyn-mottagningen frågade mig om jag var gravid inför operationen bara dagar senare, Jag? Gravid? Nej du, aldrig jag.

Den dagen jag fick mitt andra missfall gick jag till jobbet men allt var i en dimma. Jag kan inte ens beskriva hur jag mådde, jag vill aldrig uppleva det igen. Mina närmsta kollegor såg det och skickade hem mig. Jag sa inte hejdå till någon annan, bara smet. Jag var tom. Jag började sjunka ner i en riktig depression.  Med operationen som ursäkt blev jag sjukskriven, och Simon som på allt hade förlorat sin lillebror var hemma deprimerad han med. Vårt förhållande testades till max. Ingen av oss orkade stötta den andra och vi hankade oss framåt och försökte bara beta av tid. Det blev sommarvärme och tillslut ljusare på så många sätt. Gynekologen hade sagt att vi var tvugna att vänta två månader innan vi fick börja försöka igen, men kirurgen sa sex veckor. Vi fick en bonusmånad utan press, och Matilda blev till.

Det där 200-packet med tester var long gone men jag visste att jag var gravid. Vi väntade in i det sista och köpte sedan ett Clear Blue bara för att inte känna oss jättelöjliga när vi kom till MVC. Vi ringde Mama Mia och de såg att jag haft en tid hos dem förut som jag aldrig kom på, de gav oss ett tidigt ultraljud för att stilla vår oro. Jag blödde gång på gång under de långa första veckorna av graviditeten, men tillslut slutade det och magen böjade synas. Jag började glädjas. Slappna av. Tro på att det var sant. I sex veckor hann vi vara bara glada, tills den dagen i vecka 24 då vattnet gick och vi var säkra på att mardrömmen skulle bli värre än någonsin.

Läs mer om när förlossningen med Matilda drog igång HÄR.

Tack för att ni läste ända hit. Tack till er som stöttat oss under de här hemska åren. Nu har vi kommit ut i ljuset igen och sitter här hemma med en underbar och frisk dotter. Tänk om vi hade vetat det då <3