Hej fredag. Det har varit en konstig vecka.
I måndags gick vi ut i skogen, jag och tjejerna. En långpromenad på nästan tre timmar i berg och skog, med matsäck och såklart ingen vagn. Det var helt fantastiskt, jag älskar sånna utflykter och skulle mer än gärna vara ute så hela dagarna, varje dag.
Sen var jag helt slut. Vägen hem från skogen, på typ 500m kändes som att gå i tjära. Och sen låg jag bara på soffan.
Dagen efter höll vi igång, i lite lägre tempo ändå, på förmiddagen men nån gång efter lunch började jag få riktig värk i ryggen. I flera dagar ade jag faktiskt haft ont i ländryggen men ignorerat det, men nu fick jag lov att sitta ner och låta Angelica pyssla om oss❤️ Jag sa till Simon när han kom hem att det här inte kändes bra alls, han kommer nog inte kunna jobba heltid mycket länge till.
Onsdagen gav ryggvärk och trötthet från start. Vid lunch fick jag rejält ont i nedre magen. Som kom och gick flera gånger. I som kramper. Fan. Jag ringde Simon. Jag ringde gynakuten. Simon hade haft nått på känn och redan packat ihop på jobbet, och var hemma rätt snart. Magvärken hade försvunnit och vi velade ett par timmar, men åkte sen in till akuten, så som de sagt åt mig.
Blodtryck och alla andra värden såg bra ut. Men tappen var kortare än sist. Nånstans mellan 24-30mm lång. Under 20 är inte ok, och mitt ursprungsmått är 37. Men tappen var stängd och hård. Jag fick åka hem med antibiotika mot ev urinvägsinfektion och en stor klump i halsen.
Heltidssjukskrivning redan nu? Nödcerclage? Inläggning redan nästa vecka? Föda inom ett par dagar?
Kommer bebisen nu räddar man den inte. Det är minst en vecka kvar. Och vi vet inte om vi vill att de räddar om den kommer så snart.
Det var ett tungt dygn som följde. Sen hade jag min sen tidigare inbokade tappmätning hos specialistmödravården igår torsdag. Och allt såg bra ut. Tappen var tillbaka på 35mm. Som om ingenting hänt. Ingen bebis ska komma än. Allt såg BRA ut. Jag var chockad, lättad och överlycklig. Men det här var första av många skrämselstunder.
Förmodligen var det ett par onda sammandragningar jag hade på onsdagen. Det har jag aldrig haft förut, förutom en enda under graviditeten med Matilda, nån månad innan hon föddes. Så typ nu i graviditetslängd. Sammandragningarna kortade tappen, men vilan sedan lät den återhämta sig.
Nu blir det att ta det lite lugnare. Simon får jobba lite mindre och jag får göra mindre här hemma. Specialistmödravården sa att jag kan fortsätta som förr, tappen återhämtade sig ju. Men vi vill inte hamna där igen. Och jag ska inte ha ont. Lite temposkiftning blir det. Och så håller vi andan några veckor nu. Helst minst tio veckor till.
Usch vilket skrämskott,,, Hoppas lugnare tempo hjälper bebben och tappen att tillsammans hålla ställningarna i många veckor till! Tänker på er!
Tack ❤️ mår sakta men säkert bättre, så hoppas på att bara medvetenheten faktiskt hjälper!
Hoppas verkligen det! Detta med nöd-cerclage, skulle det gå i värsta fall? Funderade på det nät jag läste tankarna kring varför Matilda föddes för tidigt, och att man bedömde att det Inte berodde på tappen/konisering. Man tänker alltså inte cerclage denna gång om man inte måste? Åh, önskar er SÅ en lugn graviditet och en stor bebis… Helst personbästa såklart?
Jag vet inte hur sent de sätter cerclage… Tanken var att vi skulle gjort det nu isåfall, senare kan bli farligt. Men nu var tappen långt över 20mm som är farozonen och då undviker man helst cerclage, det är ändå ett främmande objekt som kroppen kanske stöter bort, samt risk för infektioner. Som det ser ut nu är jag på samma spår som med Emeli i magen, och 35 veckor som hon kom vid är vi klart nöjda med!
Tack för förklaring! 35 veckor vore ju toppen såklart!
Usch vilket skrämskott,,, Hoppas lugnare tempo hjälper bebben och tappen att tillsammans hålla ställningarna i många veckor till! Tänker på er!