Om amning

Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer kunna amma våra barn. Något som självklart alla gör så de de själva vill kring, men jag vill så gärna. Sen vet man ju inte om det kommer att gå, hur mycket vilja det än finns. För tidigt fött barn, barn utan bra grepp, vrålhungrigt barn, oförmågan att producera (tillräckligt med) mjölk, smärta… You name it. Det finns så många anledningar som jag inte känner till. Sen kanske man helt enkelt hatar känslan? Eller känner sig för bunden… Vi får väl se, men jag HOPPAS!

Då förstår ni kanske hur glad jag blev när det här om dagen började läcka mjölk! Så sjukt häftigt. Jag har fortfarande inte kommit över att min kropp kan producera ett barn, och nu detta. Kvinnokroppen är så häftig. I vecka 20 satte det alltså igång för mig. Jag har hört kvinnor som börjat redan i vecka sju, och sen är det de som det tar flera dagar efter födseln innan det händer för. Jag ska skaffa lite amningsinlägg så snart som möjligt, men for now ser det ut så här:

Trosskydd 😛 Man tager vad man haver! Vad gör man när man inte var beredd alls på att mjöklproduktionen skulle sätta igång?

Allt det här ar så spännande. Jag hoppas på att amningen ska fungera superbra och att jag ska trivas med det, och att jag ska våga amma framför folk. I centrum, på restauranger, på bussen.. Ja men ni vet? Hela den här rörelsen som finns och kretsar till att kvinnor ska ha rätt till att mata sina hungriga barn närsomhelst, varsomhelst. Med min fobi för offentliga toaletter tror jag inte att jag kommer vara en av dem som gömmer sig där i alla fall.  När jag var i centrum med L när Isolde var pytteliten var det ett killgäng i 18-årsåldern som gick förbi och gjorde ”snuttljud” mot henne… Det var så vidrigt och ger mig fortfarande kalla kårar. Det får mig att tveka, man är tillräckligt sårbar som nybliven förälder som det är…

Vad tycker ni om amning? Skäms ni när ni ammar?