Tillbaka till neonatalen 5 – Ordning: två små hemmabarn

Amningen

Att få amningen att fungera kan för vem som helst vara jobbigt, smärtsamt och frustrerande. Alla kan inte amma och även om man i grund och botten skulle kunna så finns det tusen olika snubbeltrådar att snava över.
Om några dagar blir Matilda ett halvår och vi når vårt första amnings-delmål, nästa är om 3,5 månader när hon är ett halvår korrigerat. Jag antar verkligen fortfarande inte att vi kommer kunna amma så länge vi vill, det är en lyx som jag inte känner att vi kan räkna med -men världshälsoorganisationen rekommenderar sex månaders helamning och klarar vi det kanske jag kan slappna av lite sen.

Det har varit en kamp. Matilda föddes så tidigt att hennes sugreflexer inte var fullt utvecklade, hennes mun var för liten, hennes ork för knapp och det var helt enkelt för mycket för henne att hantera. Jag började handmjölka på en gång och fick efter ett par dagar en elektrisk pump. Jag pumpade 20 minuter åt gången, var tredje timme, dygnet runt, i tre månaders tid. Min mjölkproduktion kom igång med råge men det gällde också att hålla igång den.

Första gången jag fick lägga Matilda vid bröstet var hon ca. tre veckor gammal. Hon kämpade och lyckades bra, men blev sen sjuk och vi kunde inte fortsätta träna. Det dröjde ca. tre veckor till innan vi provade igen och vi fick verkligen hålla koll på hennes värden under tiden.

När vi väl började amningsträna på riktigt var Matilda kring graviditetsvecka 31, dvs, sex veckor gammal. Jag började med att synka mina pumpningar med hennes matningar, samt antingen låta henne ligga vid bröstet eller ge henne ”smakprov” med en spruta i munnen, varje gång hon var hungrig.Hon älskade det och jag med, men det var smärtsamt. Min mjölk rann till men hon åt knappt något. Jag kallsvettades, blev helt knölig om brösten och kände mig till och från riktigt sjuk. Det var ett under att det tog över en vecka innan jag fick min första riktiga mjölkstockning.

Vi vägde Matilda före och efter amning för att se hur mycket hon fick i sig och dra bort det från det vi sondade till henne. Men vågen visade aldrig några vettiga siffror. Flera gånger verkade hon tillochmed gå ner i vikt. Hon sög bra och vi fick lov att dra av 5-10 ml (av hennes 50) ifall jag kände att hon försökt duktigt. Det var så lockande att dra av för att hon skulle vara hungrig till gången där på, prick tre timmar senare, men så fungerade det inte. Vågen måste visa att hon ätit mer än hälften av sin matmängd för att vi skulle få skippa att sonda, och Matilda måste själv börja säga till när hon var hungrig.

Vi sondade vid det här laget för hand. Det betydde att istället för att stoppa in sprutan med mat i en pump som doserade då fick vi hålla sprutan i handen och läsa av Matilda under tiden. Mina händer var för svaga (pga min migrän) och Simon fick ta alla matningar. Det var tufft för honom men samtidigt gav det dem tid tillsammans. I och med amningsträningen satt hon ju just nu nästan jämt hos mig.

En dag föreslog Simon amningsnapp. Flera sjuksköterskor hade frågat om jag ville ha en förut men jag hade sagt nej, jag hade ju hört att det kunde förstöra så att det blev svårt att amma utan. Simon var dock medförälder och ville han att vi skulle prova det så var det klart att vi kunde det. Då lossnade hela amningen. Allt funkade tillslut. Bara så där fick hon i sig mängder som syntes på vågen! Tydligen gör nappen så att bebisarna får bättre grepp och även så att de inte behöver suga så hårt -ett givet hjälpmedel för en prematur! De slutade beställa in mat från dietisten, gömde undan den som fanns för att motivera oss. Efter bara fyra dagar drog de hennes sond och behövde aldrig sätta tillbaka den igen. Matilda var då i slutet av graviditetsvecka 33 men det kändes som att vi hade kört det där amningsracet i flera månader.

Jag lät amningsnappen vara med tills Matilda var fullgången. Hon var så liten fortfarande och jag ville inte riskera att hon gick ner i vikt. Jag testade dock ett par gånger och det fungerade hyfsat bra även utan. Jag tänkte att avvänjningen skulle få ta den tid det tog men att det skulle vara skönt att vara utan till sommaren. Fyra dagar efter att vi börjat träna bort den var den väck. Jag började alltid utan och satte på den när hon blev för frustrerad, och de stunderna hon klarade sig utan blev längre och längre snabbt.

Alla på neo sa att när det väl lossnar går det fort. Jag trodde inte på dem och tyckte att allt tog en evighet. Jag frågade många gånger om ifall det ens var en realistisk förhoppning att få helamma en extremprematur. Jag träffade bara en handfull mammor som ammade eller ens höll produktionen igång, men hörde desto fler som sondade donerat eller ersättning. Det är svårt att behålla mjölkproduktionen under all stress. Jag är så glad att jag fick donera, det gav mig motivation att fortsätta pumpa även när Matilda mådde dåligt, även när jag trodde att jag aldrig skulle få amma henne.