Jag har pratat lite förut om mitt hus-sug, men nu är det något helt annat. Vi AVSKYR vår förening.
Lägenheten och läget älskar vi. Lagom centralt och nära till BVC, affärer och främst vänner. Lägenheten köpte vi för att obekymrat ha plats att bo här länge, och förutom badrummen så känns allt nästan 100 här. Främst Matildas rum som hon inte ens hunnit bo i än, det älskar jag och vill ta med mig det i en flytt.
Däremot betalar vi en månadsavgift som kan liknas med den i en hyresrätt, och den har höjts flera gånger sen vi flyttade hit eftersom föreningen ”har så dålig ekonomi”. Det ska stambytas och fasadfixas och vi betalar för det och har sett fram emot det. Istället prioriteras onödigt och kostsamt detaljfix i badrummen och ytligheter som ommålning av parkeringsrutor. För att inte tala om den dagliga ångesten i att vår vagn står i trapphuset och varnas med att den kan bli bortforslad mot vår kostnad när som helst och utan att erbjuda oss plats i barnvagnsrum så som tanken är. Jag hade tänkt engagera mig, vara med i styrelsen osv, men det känns hopplöst.
Med det, en brist på engagemang, och en konstant underton av frustration och bitterhet så känns det onödigt att bo här. En energi och pengatjuv. Tyvärr är det väldigt tomt på hemnet så här under sommaren, men jag vågar hoppas på att vi har flyttat inom ett år, och gärna så snart som möjligt.
Senaste kommentarer