Ordning: två små hemmabarn

Igår var Matilda och träffade doktorn på Albatross, barnlungmottagningen på Huddinge sjukhus.

Som del av hennes extremprematiritet och uppföljningsprogrammet går hon hos neonatalen, sjukgymnast, ögonsjukhus och lungmottagning. En liten samling av mottagningar jämfört med många av hennes prematurkompisar, gastro och kurator hade åtminstone varit förväntat på den listan egentligen, men det har aldrig funnits något behov.

Hur som helst, tillbaka till lungmottagningen. Det blev så att Simon fick stanna med Emeli, som blev livrädd för läkaren, i väntrummet och jag gick in med Matilda. Väl inne fick vi de bästa besked vi kunnat få. Matilda blir flyttad till en annan mottagning. Hon är inte sjuk nog för Huddinge Sjukhus. Inte sjuk alls faktiskt, men någon vårdkontakt ska vi ha kvar. Men hörni, hon har från och med nu INGA mediciner och ingen planerad uppföljning på lungmottagning. ”Om man får vara så krass, så är hon en riktig solskenshistoria”, som läkaren Sten-Erik sa.

Vi ska fortfarande till närsjukhusets öra-näsa-hals för en sista bekräftelse om att allt ser hundra ut, men det finns ingen anledning att tro något annat.

Galet va?

Som alltid avslutar vi sjukhusbesök med fika, och efter både toppennyheter och FANTASTISKT uppförande från Matilda (jag sken av stolthet och hon fick SÅ mycket beröm av personalen. Visste vad hon skulle göra, lyssnade, fixade allt själv med av och påklädning och städning och ja, var bara proffs på det här) förtjänade hon verkligen något gott. Vi åkte till TM Bagarstuga i Västerhaninge och M visste precis vad hon ville ha, väntade på sin tur och bad ”den där – choklad, med hjärtat, tack!” till tjejen bakom kassan. Fantastiska unge. Jag skulle inte kunna vara stoltare.

Sten-Erik: ”Så som naturen fungerar, går det bra i början fortsätter det gärna att gå bra. Det finns ingen anledning för något annat.”