Jag kan inte säga att det inte gjorde mig ledsen, men på mitt inlägg där jag försökte svara på lite frågor (länk) här om dagen fick jag bl.a. den här kommentaren:
Hej!
Ledsamt att läsa om hur du upplevt er vistelse på SÖS. Jag har spenderat mycket tid på Sös neo-avdelning och känner verkligen inte igen mig i det du skriver. Tiden där innefattar självklart mycket oro och ovisshet – men givet omständigheterna hör det väl till? Er upplevelse är naturligtvis verklig för er, men om man inte har någon erfarenhet från vårdyrket så är det kanske rimligt att inte låta sig vara så känslostyrd i sin kritik. och därmed heller inte förutsätta att man vet bättre än den vårdutbildade och erfarna personal som arbetar där – 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Min uppfattning är att det är högt i tak på neo och att föräldrars oro tas på största allvar – nonchalans och inkompetens är raka motsatsen till hur jag upplevt personalens bemötande. Det ingår i deras yrkesutövning att i första hand vårda våra barn, men även att lotsa föräldrar genom vårdtiden. Det låter som att det kanske är det senare som inte har fungerat som det brukar i ert fall? Med all respekt för er upplevelse – men jag har mycket svårt att se att syrrorna begått alla de misstag som ni menar er ha upptäckt. Det är helt enkelt omöjligt för en avdelning att bedriva så dyr och avancerad vård på så infektionskänsliga patienter och samtidigt uppvisa de brister du beskriver – det skulle synas i statistiken i form av otaliga vårdskador, dödsfall, incidentrapporteringar, lex Marior etc. Personalen gör ett fantastiskt jobb och det gör mig ledsen att läsa all sorts missriktad ilska och missvisande kritik mot alla dem som sliter/jobbar över/jobbar extra (och för dålig lön) när det i själva verket handlar om politik. Resurser. Ledning. System.
Jag skulle önska att ni som föräldrar istället hade förtroende för att eventuella brister och oegentligheter uppmärksammas av all den engagerade personal som valt att arbeta på neo och att ni kände er trygga i att de går till sitt arbete varje dag för att göra ett bra jobb. Min absoluta övertygelse är att de gör det. För mig är de hjältar och jag tycker verkligen inte att de förtjänar att oemotsagt hängas ut som slarviga sjabblare. Jag hoppas därför att du väljer att publicera även en ”meningsmotståndares” upplevelse här i din blogg.
God fortsättning och hoppas ni kan finna ro – er upplevelse till trots.
Jag är dock jätteglad att ha fått en sån kommentar och lyfter den för att jag tycker den var bra. Jag tycker absolut att man ska ifrågasätta det jag skriver, om alla bara litade blint på det de hittade på nätet -eller andras synvimklar över huvud taget- var hade vi varit då?
Nu vill jag inte försöka påstå att jag ens KAN vara objektiv, det tror jag det är sällan man kan, speciellt inte när det är ens barn det handlar om. Men. Jag försöker att hålla mina ”det där var jobbigt för mig eller Matilda”-känslor borta kring det jag klagat på hos SöS. Som jag redan sagt så var ”att vara mamma” en lyx som jag inte kände att jag hade råd med när vi var där och jag såg mycket mer objektivt på min dotter än jag någonsin tycker att nån ska behöva göra med sitt barn. När vi argumenterade med personalen så sa vi majoriteten av gångerna att det inte var en OK miljö eller ett OK hanteringssätt för barnen (inte Matilda) och personalen, sen ebbade det ut i att vi behövde få vår dotter bort där ifrån och då kunde vi tyvärr inte längre tänka på någon annan drabbad.
Jag tror mig inte veta bättre än den vårdutbildade personalen, generellt sett, men de gavs inte möjlighet att göra allt de ville då det saknades så mycket folk. De placerades heller inte med patienter de kände väl, utan roterade för fullt. Sedan fanns det de som rakt ut sa att de gjorde saker på sitt sätt, inte på det sättet läkaren ordinerat, enligt rutinerna eller enligt överrenskomelse. Mycket av felaktigheterna gick att se genom sunt förnuft, och inget gick vi och muttrade tyst om -vi lyfte vad vi såg och personal och chefer höll med. Jag sa även många gånger direkt till personal som jobbade med M att det inte var dem personligen som vi var missnöjda med, och jag sa till deras chefer att de anstälda inte hade en ärlig chans. Viss personal var helt underbar och jag önskar att vi hade kunnat ta dem med oss. Självklart är det välmenande människor med guldhjärtan som väljer den typen av arbete, och jag lät dem veta att jag tyckte det. Det tycker jag verkligen. Men jag kan fortfarande inte ursäkta de som väsnades kring ljudkänsliga barn eller torkade sig om näsan innan de tog på barnen. Jag vill också säga att det är inte för Matildas skull vi kommer driva händelserna på SöS vidare, det är för sent, det är för de barn som hamnar där i framtiden och den personal som jobbar i motvind.
Sprid gärna min blogg vidare, det är inte meningen att det jag skriver ska vara ”oemotsagt”, jag informerade personal på SöS om att jag bloggade redan där. Jag hoppas att mitt svar här gjorde det lite lättare att förstå vad vi gått igenom, hur vi hanterar det och hur vi ser på det. Gå gärna tillbaka och läs tidigare inlägg, där tror jag att man förstår det bättre också.
Tack för ALLA era kommentarer <3
Bra skrivet! Jag känner likadant från vår neo-resa, först på Huddine menmestadels av tiden på SÖS. Detta för ett år sen.
Det var ständigt ny personal jag möttes av. Det fanns en god grundplan att varje barn skulle ha två kontaktpersoner, men dom hade hand om mitt barn i endast några dagar av de fem veckor vi var på SÖS. Personalen hade ju inte en chans men gjorde så gott dom kunde såklart. Sen när mitt barn fortfarande låg på vårdsalen så känner jag igen mig i att det fanns personal som sprang runt med ständigt blöta händer av sprit. Ursäktade sig när hen kom och tog i barnen med ”nu kommer jag med mina kalla spritade händer” när larmen gick. Den höga ljudnivån känner jag också igen mig i.
På SÖS var det jag som fick kämpa och föra talan för mitt barn för att han skulle bli rätt behandlad. Jag fick hålla koll att alla rutiner följdes och att han fick mat när han skulle ha mat. Sista veckan grät jag mest hela tiden för jag orkade inte med allt slarv och alla nya ansikten längre.