Ordning: två små hemmabarn

MIN

Jag vill bara börja med att tacka för all kärlek och alla fina kommentarer! Det värmer jättemycket, och jag ska svara på alla så fort jag kan! ❤️ Tack för att ni tar er tiden att skriva en rad eller två.

Jag reflekterar (kanske självklart) mycket över skillnaden mellan att ha en (nästan) fullgången bebis och en extremprematur. Det krävs ett låååångt inlägg för att få med allt, som lättnaden i att inte behöva ge mediciner, berikningar, hjälpa med bajsandet, falsklarm på andningslarm, läkarundersökningar osv, osv. Men som sagt, det kanske är självklara saker. För mig är den största skillnaden något jag inte väntat mig alls.

Den här bebisen är min. MIN. Min person att lära känna, min person att veta vad som är bäst för, min person att gosa hur mycket jag vill med.

Matilda var min, men med tårar i ögonen reflekterar jag över hur många jag var tvungen att dela henne med. Nu pratar vi inte om Simon, som SJÄLVKLART har lika stor del av barnen, men all personal vi var tvungna att lämna M i händerna på. Personer vi lärt känna och litade på, och personer som vi aldrig sett förr eller som vi på sätt var rädda för. När vi var tvungna att gå och äta, gå på toa eller sova. Men även när vi var där, precis i rummet. Vi fick inte själva välja när vi plockade upp henne, hur vi ville hålla henne, när hennes blöja skulle bytas, vilken olja hon skulle tvättas med, vilken filt hon skulle ha… Ingenting var 100% upp till oss utan det var alltid någon som avgjorde åt oss.

Emeli är min. Och det är en helt överväldigande känsla. Är det för att hon är så mycket mer lik mig än Matilda är också kanske? Jag ser mig själv i henne. Oavsett är det så fantastiskt. Jag tror det är den här känslan som det är meningen att man ska ha när man fått en bebis.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats